Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
”Humoretaten” är ett satirprogram på norska NRK som får mig att skratta högt. I säsongspremiären gör manusförfattarna narr av public service-bolagets maratonsändningar om kung Haralds död, med experter som pratar utförligt om ingenting. Så kommer ett klipp till ett barn på slottsbacken som blivit viralt: ”Kongen var snill.”
Ja, himmel.
Egentligen är jag inte rätt person att raljera över sentimentalitet. Det fanns en tid när mina barn hade som folksport att kolla in när mamma skulle spricka i tv-soffan. Privat är jag alla cyniska Hollywoodproducenters måltavla. Jag kan gråta över ingenting.
På jobbet, som journalist, fäller jag sällan tårar. Jag minns, det gör jag. Jag minns Göran Perssons ansikte på presskonferensen i Rosenbad, när han berättade att utrikesminister Anna Lindh var död. Jag minns kropparna i templet i Thailand efter flodvågen. Jag minns samtalet med George Floyds moster. Jag minns en mammas råa sorg när hon berättade om sin mördade elvaåring efter skolskjutningen i Uvalde. Men det är en annan sak.
Bara en gång har jag sett journalister i stor skala tappa kontrollen. Jag tänker på det, när jag sitter hemma hos min norska kompis efter kung Haralds färd till kryptan i Akershus.
Den gången då alla reportrar grät hejdlöst, det var på Astrid Lindgrens begravning
I minnessändningen efter begravningen pratar barn mycket riktigt om den snälla kungen. NRK visar en arkivfilm där hela Norges farfar hälsar på söta förskolebarn.
Det är slutet på landssorgen, och jag tror att norrmännen har sörjt sin egen utmätta tid, lika mycket som att de har sörjt en person som de flesta bara känner genom medierna. Patriotismen bygger en idé om en föreställd gemenskap, för att nu hänvisa till forskningen om nationalism. Föreställd betyder i det här fallet inte att samhörigheten är påhittad eller falsk, bara att den finns inom oss, som en idé om att våra öden är sammanlänkade. Vi har minnen som förenar, trots att vi aldrig har talats vid.
Den gången då alla reportrar grät hejdlöst, det var på Astrid Lindgrens begravning. Jag bröt också ihop, när barnkören sjöng ”Alla ska sova för nu är det natt”. Jag tänkte på min döda katt.
Läs mer:
Kalenas förra kåseri: Jo, det är helt okej med kaos på barnkalas
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
