Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Prosa
Julian Barnes
”Avfärd(er)”
Övers. Andreas Vesterlund
Bakhåll, 203 sidor
Det är på tonfallet man känner igen Julian Barnes, oavsett vem det är som har ordet i hans böcker. Vare sig det är en amatörforskare som i ”Flauberts papegoja”, hans genombrott från 1984, eller en pensionär som i ”Känslan av ett slut” (2011) är rösten omisskännlig. Den tillhör en man som betraktar världen från en viss ironisk distans, men samtidigt räknar med läsarens närhet och lyhördhet.
Jag kallar dem böcker, eftersom Barnes själv leker med alla genreförväntningar och låter det vara osagt om det är roman, självbiografi, biografi eller essä han skriver. Så är det också i den nya ”Avfärd(er)”, hans sista säger han själv, och ”han” är i detta fall Julian Barnes, kallad Jules av sina vänner. De vet vilken plats allt franskt har haft i hans liv.
Nu är det på väg att ta slut, och du som tycker det finns för många gamla män som delger den läsande allmänheten sina tankar om ålderdomens krämpor och döden döden döden slutar nog läsa här. Men, som en pigg äldre dam sa till Barnes efter ett framträdande, det är inte alls så förfärligt, vare sig att åldras eller, vill jag tillägga, att läsa om det.
Barnes vore inte Barnes om han inte ifrågasatte Proust och hävdade att fransmannen i själva verket beskriver en serie viljeansträngningar för att få den torra kakan att föra honom tillbaka till barndomen
Han inleder med minnet, kastar sig över den madeleinekaka som får det ofrivilliga minnet att lyfta från det omedvetna grumset på botten av en tekopp hos Marcel Proust. Barnes vore inte Barnes om han inte ifrågasatte Proust och hävdade att fransmannen i själva verket beskriver en serie viljeansträngningar för att få den torra kakan att föra honom tillbaka till barndomen. Barnes misstror det ofrivilliga minnet som sådant och har aldrig känt sig frustrerad av det intellektuella minnets begränsningar.
Så kan föreställningen börja: en berättelse – och är inte varje berättelse ett viljestyrt minne? – från Oxford när Barnes var ung och träffade Stephen och Jean. De tre blev ett. Vänskapen höll även sedan Stephen och Jean gift sig men när de skilde sig föll triangeln isär. Truffaut tänker jag, som är måttligt yngre än Barnes och delar några av hans referensramar. Förtjusningen i filmen ”Jules och Jim” är en av dem, Barnes strör ju ut korn av egna och andras verk över sidorna.
Han går på läkarbesök, har en hanterbar form av blodcancer. Han vallar den giktbrutna hunden Jimmy som han ärvt efter Jean
Men, ”nej, detta är ingen hommage till ’Jules et Jim’” svarar Barnes alldeles på slutet. Det är det inte heller, vi lever, om jag läser honom rätt, inte i en storslagen tragisk tid, utan i det hanterbaras era. Kärlekshistorien varvas med berättelsen om Barnes vardag. Han går på läkarbesök, har en hanterbar form av blodcancer. Han vallar den giktbrutna hunden Jimmy som han ärvt efter Jean. Ja, triangeln återförenades på ålderns höst, Jean och Stephen gifte sig tack vare Barnes igen, men skildes också denna gång. Det går inte att få misslyckanden att återkomma som framgång.
Upprepning har annars varit ett grepp Barnes gärna använt sig av, meddelar han glatt, så att vi inte missar anspelningar på alla de gånger han behandlat samma tema, ungdomens missade möjligheter, par som älskar varandra men inte blir lyckliga av det och andra muntra historier. ”Avfärd(er)” är ännu en sådan berättelse om kärlek utan lycka, den är också en sorts självbiografi och en essä om minnet och skrivandet och samtiden.
Och samtiden syns bäst i tidens jargong: Barnes har ett alldeles särskilt öra för eufemismer och klichéer. Var befinner jag mig undrar patienten oroligt, ”på det palliativa spåret” svarar läkaren hurtigt. Alla läsare kanske inte skrattar åt detta slags humor, men jag kan inte låta bli. Så hotet att detta är hans sista bok tänker jag ta lätt på, man vet aldrig med Barnes.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
