Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De är många. De flesta är män.
Och en efter en börjar de kliva fram, aspiranterna på presidentposten i Frankrike.
Om man räknar in alla som uttryckt intresse rör det sig om uppemot ett 30-tal. Men det är en sak att prata – en annan att skrida till verket.
För drygt en vecka sedan lanserade i alla fall vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon sin kandidatur.
”Det akuta läget i landet kräver det”, sade den 74-årige vänsterledaren i fransk tv.
Mélenchon ställde upp även i valen 2012, 2017 och 2022. De gångerna misslyckades han med att ta sig vidare till den andra och avgörande valomgången, där de två främsta kandidaterna möts. För vänsterns röster har en tendens att splittras i presidentval.
Mycket tyder på att det blir så även i april 2027.
I mätningarna är det nationalisthögerns ledare Marine Le Pen som ligger i topp, med mellan 32 och 34 procent av väljarstödet. Om hon förbjuds att ställa upp, till följd av den rättsprocess om korruptionsbrott som pågår mot henne (och där dom faller i juli), är ersättaren Jordan Bardella redo att kliva in.
Bardella har faktiskt ännu högre stöd: 35–36 procent.
Ja, nationalisterna är så starka att det traditionella högerpartiet Republikanerna nästan är på väg att sväljas.
Republikanernas kandidat Bruno Retailleau kämpar febrilt för att göra sig hörd och låter numera lika högerradikal som både Le Pen och Bardella. Trots det lyckas han inte ta sig över 11–12 procent.
Väger man in att ytterhögerns Éric Zemmour har omkring 5 procent av väljarstödet, är det svårt att inte dra slutsatsen att hälften av fransmännen vill se en högernationalistisk president.
I snart ett decennium har en politiker vid namn Emmanuel Macron stått i vägen för det. Men Macron får inte ställa upp för omval, eftersom han har suttit vid makten i två mandatperioder.
I hans mittenblock pågår nu förhandlingar mellan två tidigare premiärministrar: Gabriel Attal och Édouard Philippe. Båda tänker kandidera – men i februari ska de ha enats om en ”icke-aggressionspakt”.
Enligt medieuppgifter är planen enkel: båda kandiderar för sina respektive partier och den som ligger bäst till i början av 2027 får representera mittenblocket.
Det återstår att se om denna påstådda ”pakt” håller.
I mätningarna är Philippe starkast av mittenkandidaterna. Han skulle kunna samla omkring 19 procent, och i en andra omgång spås han ha goda chanser att utmana Le Pen eller Bardella.
Men spelet kompliceras av att fler mittenkandidater lurar i vassen, bland dem justitieminister Gerald Darmanin.
Även en annan tidigare minister överväger en kandidatur: Dominique de Villepin. Han är en vältalig högerpolitiker av den gamla skolan och medverkar ofta i tv-paneler. Men han uppfattas numera som stående till vänster i utrikespolitiken, medan han i ekonomiska frågor och synen på EU betraktas som en mittenpolitiker. I de få mätningar där de Villepin inkluderats har han hittills inte fått mer än fem procent.
Till sist då vänstern – vars intriger egentligen skulle förtjäna en egen artikel. De grönas Marine Tondelier (4–5 procent i mätningarna) och vänsterrebellen François Ruffin (5–8 procent) vill att de rödgröna håller ett gemensamt primärval.
Men de tyngsta vänsternamnen säger nej.
Jean-Luc Mélenchon vägrar – han satsar på att etablera ett så stort försprång i opinionen att de övriga rödgröna blir irrelevanta. I dag har han stöd av 12–13 procent.
Socialdemokraten Raphaël Glucksmann ligger någon procentenhet efter, på 10-11 procent. Glucksmann avfärdar också idén om ett primärval och utesluter samarbete med Mélenchon – som han anklagar för att flirta med antisemitism.
Glucksmann behöver troligen stöd av Socialistpartiet för att göra allvar av sina ambitioner. Men dess partiledare Olivier Faure har, liksom förre presidenten François Hollande, också långt gångna planer på att kandidera.
Om man räknar in att Kommunistpartiet och en rad småpartier tänker lansera kandidater är det svårt att inte dra slutsatsen att de rödgrönas röster kommer att splittras upp – än en gång.
I nuläget talar därför det mesta för att vi i april nästa år får se en andra omgång i presidentvalet med en högernationalist (Le Pen eller Bardella) som ställs mot en mittenkandidat (Philippe eller Attal).
Med det sagt: På ett år kan mycket hända i fransk politik.
I maj 2016 var det inte många som trodde att den unge uppstickaren Emmanuel Macron skulle bli vald till president. Ett år senare stod han utanför Louvren och tog emot folkets jubel.
Måhända är det därför som så många franska politiker vill pröva sina vingar denna gång.
Fakta.Opinionsläget
● I april 2027 ska Frankrike hålla presidentval. Det sker i två omgångar, där de två främsta kandidaterna går vidare till den avgörande omgången.
● Högernationalistiska Marine Le Pen (32–34 procent) och hennes tänkbara ersättare Jordan Bardella (35 procent) leder sedan flera månader stort i mätningarna.
● Förre premiärministern Edouard Philippe (19 procent) väntas bli mittenblockets kandidat, om inte någon annan, som Gabriel Attal eller Gerald Darmanin, hastigt får ökat stöd.
● Även den radikala vänsterns Jean-Luc Mélenchon (12–13 procent), socialdemokraten Raphaël Glucksmann (10–11 procent) och den traditionella högerns Bruno Retailleau (10–11 procent) hoppas ha en chans.
Därtill väntas mellan fem och tio andra kandidater ställa upp i valet.
Läs mer:
Paris cyklar vidare – vänstern behåller makten i storstäderna




