Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det blev ingen av de två förhandstippade domstolarna ICC eller ICJ som tilldelades årets fredspris av Nobelkommittén i Oslo. Men årets pris är ändå en stark markering till försvaret av internationell rättvisa. Navi Pillay är en av världens mest respekterade jurister och har spelat en nyckelroll i befästandet av den regelbaserade världsordning som nu är under hård press. Hon tilldelas priset ”för hennes ansträngningar för att främja fred och internationell rätt”.
På 1990-talet blev hon den första att döma någon för brottet folkmord, som domare i FN:s Rwandatribunal. Därefter var hon FN:s människorättskommissarie i sex år. Och så sent som i fjol avslutades hennes förordnande som ordförande för den FN-panel som pekat ut Israel som ansvarigt för folkmord.
När jag intervjuade henne i vintras, i samband med att hon tillsammans med landsmannen John Dugard utsetts till årets Palmepristagare, talade hon om vikten av att inte se läget som nattsvart trots att det politiska stödet för internationell rättvisa har minskat betydligt på senare år.
– Internationella institutioner, det är viktigt att betona, skapades inte av regeringar för att de plötsligt mjuknade eller kände att de hade ett ansvar för att försvara mänskliga rättigheter. Dessa förändringar kom i stadig takt över 80 års tid genom påtryckningar från civilsamhället, sade hon då.
Pillay vet vad hon talar om. Större delen av den tidiga karriären ägnade hon som försvarsadvokat åt den långa och mödosamma kampen mot apartheid. På 1970-talet kämpade Pillay, som är född och uppvuxen i Durban, för att de politiska fångarna på ön Robben Island skulle ha rätt till juridisk representation. En av dessa fångar, Nelson Mandela, skulle bli landets president efter de första fria valen 1994.
Mandela nominerade henne samma år till landets högsta domstol, men hon fick året därpå sin tjänst vid FN-tribunalen som skulle döma de högst ansvariga för folkmordet i Rwanda.
Pillay blir den femte fredspristagaren med koppling till kampen mot apartheid (dock var en av dessa pristagare, F.W. de Klerk, en representant för den tidigare regimen). Att det blir en sydafrikan lär säkert svida för USA:s president Donald Trump, som i fjol tycktes kampanja för att själv få fredspriset. Trump har under det senaste året gått till hårda attacker mot Sydafrika på grund av hur landet arbetar för att korrigera historiska orättvisor som består långt efter apartheidsystemets avskaffande.
I vintras riktade Pillay skarp kritik mot USA:s agerande i Venezuela under intervjun med DN. Ett agerande som fått kontroversiellt stöd av fjolårets pristagare María Corina Machado.
– Det är ett av de allvarligaste brotten (mot folkrätten) som jag har sett. Därför att vi lever i en modern värld som har alla dessa mekanismer på plats för att stoppa den typ av gun boat diplomacy som vi nu ser i Latinamerika, sade Pillay till DN.
För tillfället befinner sig Pillay i Nürnberg, där hon vid lunchtid på fredagen tog emot applåder på ett möte där hon deltog. Händelsevis var det på platsen för den historiskt viktiga Nürnbergprocessen som lade grunden till den moderna internationella rättvisan.
– Är det sant? Det är inte första april? Jag sade att det måste vara ett skämt. Era applåder betyder mycket, för man vill inte ta emot ett pris om det inte har allmänhetens stöd, sade Pillay.
Fakta.Fem pristagare från Sydafrika
Den historiska kampen mot apartheid har uppmärksammats flera gånger av Nobelkommittén. Totalt har fem sydafrikaner fått fredspriset:
1960: Albert Luthuli, för den fredliga kampen mot apartheid.
1984: Desmond Tutu, för ledarskap i den fredliga antiapartheidkampen.
1993: Nelson Mandela och F.W. de Klerk, för arbetet för att avskaffa apartheid och lägga grunden för demokrati.
2026: Navi Pillay för hennes ansträngningar för att stärka fred och internationell rätt.
Fakta.Navi Pillay
● Navanethem ”Navi” Pillay föddes 1941 i Sydafrika. På 1960-talet blev hon jurist och ägnade en stor del av karriären åt att kämpa mot apartheid och försvara en rad antiapartheidaktivister.
● Mellan 1995 och 2003 var hon domare vid Rwandatribunalen ICTR där hon också blev chefsdomare.
● Mellan 2008 och 2014 var hon FN:s människorättskommissarie.
Senast har hon avslutat en femårsperiod som chef för den utredningskommission som bevakar situationen i Israel och Palestina åt FN:s människorättsråd.
