Nej, detta blev inte bra. Bilderna på S-ledaren Magdalena Andersson i Skärholmen efter dödsskjutningen av 39-årige pappan Mikael är riktigt jobbiga att se.
Andersson ger intervjuer till pressen när hon avbryts av Mikaels anhöriga: ”Kan du förklara vad ni gör här”, säger hans svåger. ”Nej alltså, på riktigt, vad gör ni här?”
”Kamerorna är viktigare, så jag lämnar er i fred”, säger Mikaels syster.
Magdalena Andersson begriper förstås nu hur det hela ser ut: ”Det vore bra om ni kanske kunde stänga av kamerorna”, säger hon till journalisterna, men det är ju så dags. Skadan är skedd. Och faktum kvarstår: Det var hennes pr-folk som bjöd in pressen till Skärholmen. De som tog dit kamerorna från början.
S-ledaren var inte enda politiker att skällas ut av chockade och ledsna Skärholmenbor. Även justitieminister Gunnar Strömmer (M) anklagades för att ”fiska röster” med sitt besök.
”Kan du förklara vad ni gör här”, säger hans svåger. ”Nej alltså, på riktigt, vad gör ni här?”
Det är förstås inte fel att politiker besöker platser som hemsöks av sorg och oro. Som statsvetaren Jenny Madestam sa i helgens ”Godmorgon världen” i P1: Man vill visa deltagande, men också få en egen uppfattning om vad som hänt och, som i fallet Skärholmen, markera att frågan är viktig.
Men trots att det inte är fel kan det gå fel. Ända sedan sitt besök i Rinkeby 1992 blev Birgit Friggebo (FP) kopplad till sången ”We shall overcome”, som hon hoppades skulle lugna känslorna efter Lasermannens skjutningar. En annan folkpartist, Per Ahlmark, fick aldrig glömma att han framför kamerorna i Olofström skulle ha önskat avskedade arbetare ”lycka till”. Något som Ahlmark själv efteråt ihärdigt förnekade.
Jag tror att det för politiker finns en enkel slutsats att dra. Fortsätt att visa deltagande. Var inte rädda för att resa ut till sorgens platser och dra lärdom av vad människorna säger där. Men gör det inte för att visa upp er själva, gör det utan kameror i släptåg.
