Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ännu en dålig vecka i universum har gått mot sitt slut, för alla oss som hatar rymden. Förra tisdagen meddelades det nämligen att Francis Halzen tilldelas Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av spöklika budbärare från rymden. Och det enda jag kan tänka är … känns inte det här lite gjort?
Låt oss, lite snabbt bara, påminna oss om handlingen i skräcknovellen ”Who goes there?” Ett gäng forskare på Antarktis fattar det ödesdigra beslutet att tina upp en 20 miljoner år gammal isbit som visar sig innehålla en jävligt sjuk grej från rymden. Hur slutar berättelsen? Spoiler alert – för en bok från 1938 – alla dör. I stort sett.
Ett citat som cirkulerat i lokalpressen (Hallandsposten m fl) beskriver Halzens upptäckt som ”en tokig idé” och att ”ingen ’respektabel forskare’ borde ha gått med på det samarbetet”. Ah, du menar lite som forskarna i ”Ice”, avsnitt 8, säsong 1 av ”The X-files”! De som upptäcker något i isen i Alaska, som visar sig vara en extremt spöklik grej från rymden.
Jag känner inte att jag behöver utfärda någon spoiler alert här. Du vet nog lika bra som jag hur det går (Mulder och Scully klarar sig med blotta förskräckelsen, men det handlar nog mer om tv-seriens uppbyggnad än om likheter med verkligheten).
Jag kan riktigt se filmaffischen framför mig. Och jag gillar den inte.
Halzens budbärare kommer alltså från yttre rymden och har fångats i en gigantisk isbit på Sydpolen. Vad skulle kunna gå fel? Om du har sett ”The Thing”, John Carpenters utmärkta skräckfilm om några polarforskare på Antarktis som är för nyfikna för sitt eget bästa, så vet du svaret: lite allt möjligt faktiskt. Hur slutar den!? SPOILER ALERT! Alla dör så klart! Filmen kom dessutom 1982, sex år innan Halzen presenterade sin idé.
Kan vi alla tillsammans, snälla, söta, rara, bara försöka se till att allt överallt inte framstår fullt lika mycket som början på en skräckfilm?
Projektet som Francis Halzen arbetar inom heter till och med IceCube. Jag kan riktigt se filmaffischen framför mig. Och jag gillar den inte.
Den enda isbit från rymden som jag är intresserad av är rapparen Ice Cube, och de enda rymdspöken jag vill höra talas om är de som han spränger med sin puffra i den underskattade skräckfilmen ”Ghosts of Mars” (2001, John Carpenter).
Det är också den enda film jag inte kommer spoila slutet på. Jag rekommenderar faktiskt att du ser den redan ikväll. Och så håller vi tummarna för Nobelpriset i fysik till John Carpenter.
Läs fler kåserier:
EU:s förra: En rövarhistoria kan få mig att bli intresserad av vad som helst
Och förrförra: Här har ni en hysterisk fangirl inför Bokmässan
Veckans mest lästa kåseri – av Flanören.
