För tre veckor sedan fanns det vaga förhoppningar om att den avsiktsförklaring som undertecknades mellan USA och Iran skulle kunna leda till ett permanent fredsavtal inom de 60 stipulerade dagarna.
Nu står det, enligt fyra olika experter, klart att avtalet är så bristfälligt förhandlat och otydligt utformat att utsikterna för att ta det i hamn är minimala. Det saknar också förankring, såväl i regionen som internationellt.
– Den togs fram i ren amerikansk desperation när man insåg att Iran var mer motståndskraftigt än förväntat. Den har skapat ett tolkningsföreträde för Iran som nu gör anspråk på kontroll över det viktiga sundet, samtidigt som USA:s handlingsutrymme begränsas av sinande oljereserver och det kommande mellanårsvalet, säger Fredrik Meiton, programchef för Utrikepolitiska institutets Mellanösternprogram.
Annorlunda uttryckt:
– Först går USA med på ett illa förhandlat avtal där de gör uppseendeväckande eftergifter till Iran. Det är dessutom tvetydigt och utelämnar viktiga frågor som rör övriga känsliga förhandlingsfrågor. När Iran sedan propsar på avtalets genomförande tar Trump, utifrån sin tolkning av avtalet, till vapen igen, säger Michael Sahlin, diplomat, före detta ambassadör i Turkiet och säkerhetspolitisk expert.
DN har även talat med Alexander Atarodi, oberoende säkerhetsexpert, och Rouzbeh Parsi, historiker och Irankännare.
– Regionen befinner sig nu i ett tillstånd som saknar motstycke i modern historia. Inga fasta principer eller allianser gäller längre, säger Atarodi.
Rouzbeh Parsi konstaterar att inget av länderna vill ha krig, men att den fred USA erbjuder skulle innebära att Iran ger upp sitt viktigaste förhandlingskort: Hormuzsundet. Det skulle bli en ”icke-fred” med krigets alla nackdelar. En riktig fred skulle kräva att båda sidor åtar sig en form av normalisering vilket innebär restriktioner på Irans kärnenergiprogram och lättnader av sanktioner.
– Trumps ego och USA:s oförmåga att acceptera att de inte kan få allt de vill ha riskerar att förvandla diplomatiska försök till en fullskalig militär konfrontation. Förhandlingarna skulle då bli en ”sideshow” till den militära eskaleringen, säger han.
Några slutsatser man enligt experterna sammanfattningsvis kan dra av den nuvarande situationen är:
Iran
Hittills har såväl USA:s Israelunderstödda krig som den för tre veckor sedan undertecknade avsiktsförklaringen endast lett till att Irans regim stärkts. För dem är Hormuzsundet ett viktigare strategiskt vapen som i nuläget är mer effektivt än kärnvapen.
Iran kommer att föredra krig framför en fred som inte gynnar dem. Ledarskapet har radikaliserats sedan USA och Israel dödat de ledare som var mer kompromissvilliga.
Gulfstaterna
De omgivande Gulfstaterna upplever en djup ambivalens. I decennier har man gett USA carte blanche att bygga upp militärbaser. Nu kan inte USA garantera deras säkerhet och avsaknaden av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi skapar stark oro. Man är kritisk mot Iran, men samtidigt arg på USA som initierade kriget och som nu sköter det med Trumps, oförutsägbara, deklamatoriska politik.
Samtidigt har klyftorna mellan Gulfstaterna ökat. Vissa söker stabilitet genom ekonomiskt oberoende, medan Förenade arabemiraten trycker på för en hårdare amerikansk linje mot Iran.
Det banar väg för nya, tidigare osannolika allianser mellan länder som Saudiarabien, Iran, Pakistan och Turkiet.
USA
USA saknar strategiska målsättningar och är inkompetent när det gäller förhandlingsteknik. Trumpadministrationens metod att försöka skrämma fiender för att sedan ge efter i förhandlingar har i detta fall resulterat i att Iran betraktar sig som segrare i konfrontationen.
Israel
Är ingen aktiv aktör i nuläget, men föredrar kaos framför fred. Nu kan Netanyahu fokusera på att genomföra inhemska politiska förändringar och samtidigt fortsätta agera i Libanon och i Gaza.
Europa
Befinner sig i ett tillstånd av vad alla fyra experterna beskriver som ”passivt” och ”tafatt”, trots att även Europas säkerhet och ekonomi står på spel. EU ses varken av USA eller Iran som en relevant part för att underlätta förhandlingarna.
EU:s undfallenhet gentemot den amerikanska administrationen har visat sig vara ineffektiv. Det finns en uttalad oro för att USA:s godtyckliga agerande mot så kallade ”skurkstater” i framtiden kan spilla över på andra områden som direkt drabbar Europa, likt diskussionerna kring Grönland.
Så vilka slutsatser ska man dra?
– Det är ett nollsummespel där en av parterna sannolikt måste ge vika helt. En omfattande amerikansk militär intervention, såsom en markinvasion eller en utdragen flygkampanj, anses osannolik. Detta beror på risken för skenande oljepriser och att USA:s reservlager av olja är på väg att ta slut, säger Fredrik Meiton och fortsätter:
– Om Trumpadministrationen drar slutsatsen att militära medel inte kan nå målen, återstår endast alternativet att acceptera någon form av iransk kontroll över Hormuzsundet, vilket skulle innebära en enorm prestigeförlust för USA.
Läs mer:
Attacker mellan USA och Iran för andra dagen i rad
Michael Winiarski: Varken USA eller Iran har intresse av nytt storkrig
Avsiktsavtalet: Det blev inget av Irans ”totala kapitulation” – tvärtom
