Fakta i frågan: Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?

Efterkrigstidens stora barnkullar har börjat fylla 80. Under de kommande årtiondena väntas antalet äldre i Sverige slå nya rekord.

Det är en utveckling som inte längre ligger borta vid horisonten – den pågår nu, och den accelererar.

Fler äldre innebär större behov av pensioner, vård och omsorg. Det sätter press på välfärdsmodellen. Men gräver vi ordentligt i siffrorna framträder en bild som kanske inte riktigt följer det väntade mönstret. Mer om det strax.

Prognoserna om den åldrande befolkningen drivs framför allt av två faktorer: vi lever allt längre – och vi skaffar allt färre barn.

Demografi är som att styra en oceanångare: kursen ändras långsamt men när den väl lagts fast ligger den kvar i årtionden. Dagens födelsetal påverkar arbetskraften först från 2040-talet och sedan lång tid framöver.

I dag får kvinnor i Sverige i genomsnitt 1,4 barn, det lägsta talet som SCB någonsin uppmätt. För att befolkningen, utan invandring, inte ska minska krävs omkring 2,1 barn per kvinna.

Ett klassiskt sätt att beskriva den åldrande befolkningen är genom den demografiska försörjningskvoten. Den visar hur många barn och äldre som går på varje person i det som brukar betecknas som arbetsför ålder, 20–64 år.

I dag går det 0,77 unga och äldre på varje person i arbetsför ålder. Prognosen pekar mot att siffran stiger till 0,89 år 2060. Vid nästa sekelskifte beräknas nivån närma sig 1 – det förväntas alltså finnas lika många barn och äldre som personer 20–64 år.

Fram till 2040 är dock utvecklingen förvånansvärt stabil, vilket hänger samman med det låga barnafödandet.

Sveriges demografiska utmaning är inte unik. Sverige följer ett mönster som präglar nästan alla avancerade ekonomier.

Finland står inför en svårare demografisk utmaning än Sverige – samtidigt som landet redan brottas med stora budgetunderskott och hög offentlig skuldsättning.

Ser man bara på kvoten mellan dem som är över 80 år och dem som är i åldern 20–64 år, blir skillnaderna i Europa tydliga. Det är i den åldern vård- och omsorgsbehoven ökar mest. År 2050 beräknas Sverige ha en lägre andel 80-plussare per person i arbetsför ålder än de flesta andra EU-länder. De största utmaningarna finns i södra Europa – i länder som Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Sverige framstår alltså inte som ett extremfall, utan snarare som ett land med bättre förutsättningar än de flesta andra att hantera utvecklingen.

En åldrande befolkning lyfts ibland fram som ett problem. I grunden är det naturligtvis något positivt. Att vi lever allt längre är en av välfärdsstatens största framgångar.

Problemet uppstår när längre livslängd kombineras med ett lägre barnafödande. Då krymper basen som ska försörja toppen av åldersfördelningen.

Så till det paradoxala. Demografin signalerar kris. Men simuleringar för de kommande tre decennierna visar motsatsen: Sverige går mot fortsatt starka offentliga finanser, överskott i pensionssystemet samt äldre- och omsorgskostnader som inte tycks skena.

Hur är det möjligt?

1. Offentliga finanser

De demografiska kvoterna berättar bara en del av sanningen. Den visar hur många som finns i olika åldersgrupper, men säger ingenting om hur många som faktiskt jobbar.

Det är ingen naturlag att man ska sluta arbeta vid 65 och bli vårdbehövande vid 85 år.

Vi blir inte bara äldre utan också friskare.

Länge byggde många åldersgränser i pensionssystemet på att 65 år var den självklara tiden att lämna arbetslivet. Men när vi lever längre blir den bilden allt mindre träffsäker. Därför beslutade riksdagen år 2023 att höja garantipensionsåldern från 65 till 66 år. Samtidigt infördes en riktålder för pension som följer medellivslängden uppåt. Tanken är att pensionssystemet successivt ska anpassas till att vi lever längre – och att fler därför också arbetar högre upp i åldrarna. För den som är född år 2000 kan riktåldern antas ligga runt 70 år när det blir dags för pension.

Effekten på de offentliga finanserna är större än man kan tro. När människor både lever och arbetar längre försörjer de också sig själva längre. Det ger fler yrkesår, högre pensioner och större skatteintäkter – och kan därmed kompensera mycket av effekten av att andelen 20–64-åringar minskar.

Detta kan illustreras med en annan kvot: den ekonomiska försörjningskvoten. Den mäter förhållandet mellan dem som inte arbetar och dem som arbetar – oavsett ålder. Det vill säga: hur många icke sysselsatta det går på varje sysselsatt i befolkningen.

Ju högre kvot, desto större börda.

Det anmärkningsvärda med den här kvoten är att den förväntas minska (det vill säga förbättras) fram till 2040 för att sedan öka till 2060. Nivån år 2060 antas dock vara lägre än i dag.

Simuleringen av Konjunkturinstitutet bygger på en rad antaganden: att vår hälsa fortsätter att förbättras och att vi går i pension senare i takt med att åldersgränserna i pensionssystemet stiger.

Det här är inget orimligt antagande. Även om den normala pensionsåldern under lång tid varit 65 år är det här en utveckling som vi i högsta grad redan är mitt i. De senaste tio åren har andelen 65–74-åringar som arbetar ökat från 16 till 21 procent.

Sammantaget får det här en positiv effekt på flera centrala nyckeltal. Den offentliga skuldsättningen väntas ligga ungefär kring dagens nivå samtidigt som det årliga finansiella sparandet (överskottet, alltså skillnaden mellan intäkter och utgifter) i den offentliga sektorn rör sig kring balans – trots att beräkningarna utgår från kraftigt ökade försvarsutgifter i linje med Sveriges Natoåtaganden.

Den positiva utvecklingen fram till 2040 beror delvis på ett lägre barnafödande, som innebär att kommunernas utgifter för skola och förskola minskar.

2. Pensionerna

Det svenska pensionssystemet har i dag en ”egen” ekonomi, skild från statskassan. Det är ett medvetet val. När det nuvarande systemet för inkomstpension infördes kring millennieskiftet var utgångspunkten att det gamla ATP-systemet inte var finansiellt hållbart – prognoser visade att AP-fonderna riskerade att tömmas när de stora årskullarna gick i pension.

I stället byggdes ett system som i princip ska vara självbalanserande. Grovt förenklat fungerar det så här: på ena sidan finns ”tillgångarna” (i vid mening) – de framtida avgifter som beräknas betalas in av alla som arbetar plus den buffert som utgörs av AP-fondernas medel. På den andra sidan finns ”skulderna” (också i vid mening) – löftet om framtida pensioner till dagens och morgondagens pensionärer. Förhållandet mellan de två kallas balanstalet. Om skulderna blir större än tillgångarna slår den så kallade bromsen till och dämpar uppräkningen av pensionerna tills systemet åter är i balans.

Just nu ser bilden annorlunda ut. Balanstalet ligger tydligt över 1, vilket betyder att tillgångarna överstiger skulderna. Därför har diskussionen om en ”gas” tagit fart – en spegelbild till bromsen. Tanken är att ett överskott inte bara ska få ligga och växa i systemet, utan också kunna betalas ut i form av högre pensioner när bufferten blivit tillräckligt stor. Pensionsgruppen, där riksdagspartierna förhandlar pensionsfrågor, har enats om principerna för en sådan gas.

I Konjunkturinstitutets långsiktiga simuleringar växer överskottet i ålderspensionssystemet tydligt – så mycket att tillgångarna i pensionssystemet väntas bli av en sådan storlek att det inte är politiskt försvarbart att inte använda dem till ökade pensioner.

En viktig förklaring är att vi både lever längre och arbetar längre. När riktåldern i pensionssystemet gradvis höjs och fler väljer att ta ut pension senare ökar antalet yrkesår, pensionsinbetalningarna blir fler – och trycket på systemet minskar. Följande graf visar hur pensionssystemets överskott utvecklas när även en möjlig ”gas” räknas in:

Frågan är: urholkas pensionerna ändå? Delvis. Prognoserna pekar på att pensionärernas relativa standard, alltså jämfört med den arbetande befolkningen, sjunker något över tid. Men i absoluta termer, det vill säga vad pensionen faktiskt räcker till, ser bilden annorlunda ut. Då beräknas den genomsnittliga pensionen öka rejält.

3. Sjukvård och äldreomsorg

Hälsan bland äldre har förbättrats kraftigt. Enligt de så kallade H70-studierna vid Göteborgs universitet motsvarar hälsan hos en 70-åring i dag i genomsnitt hälsan hos 50-åring på 1970-talet.

Om utvecklingen fortsätter är såklart omöjligt att veta. Det finns också studier som pekar på ökade komplexa hälsoproblem efter 80.

Den offentliga konsumtionen av äldreomsorg förväntas enligt Konjunkturinstitutet stiga med 0,9 procent av bnp, fram till 2060. Kostnaderna för sjukvården förväntas öka med totalt 0,4 procent av bnp.

En ökning, visst, men knappast en katastrof. Det kan jämföras med försvarsutgifterna i Sverige som mellan 2024 och 2030 ska öka från 2,0 till 3,5 procent av bnp.

Personalfrågan kan bli den stora utmaningen. Redan i dag finns ett underskott på personal i delar av välfärden – i synnerhet brist på sjuksköterskor och utbildad personal inom äldreomsorgen. Under kommande årtionden minskar däremot behovet i förskola och skola när barnkullarna krymper. I teorin frigör det resurser. I praktiken är det betydligt mer komplicerat. Det är inte enkelt för en förskollärare eller grundskollärare att ställa om till yrken som kräver en helt annan typ av kvalificerad kompetens, till exempel inom sjukvården.

Sammantaget bedöms rekryteringsbehovet inom vården och omsorgen vara stort under lång tid.

Om inte lönerna inom vård och omsorg tillåts stiga snabbare än i andra sektorer, kan det bli svårt att klara personalförsörjningen där. Men högre löneökningar kan å andra sidan betyda större kostnader än i de framskrivningar som ligger till grund för beräkningarna. Välfärdssektorn sysselsätter redan omkring en femtedel av alla anställda i Sverige – samtidigt som lönerna i många välfärdsyrken är låga i förhållande till övriga ekonomin, och relativt sett bland de lägsta i EU.

Skillnaderna i åldersstruktur i landet är stora. År 2060 beräknas 19 procent av Borgholms befolkning vara över 80 år – i Sundbyberg bara 7 procent. Det kommunala utjämningssystemet kompenserar för ökade kostnader och minskade intäkter till följd av skillnader i demografi. Men det kan inte skicka personal dit det behövs. Bristen på sjuksköterskor och undersköterskor är stor i hela landet men störst i glesbygd, där rekrytering är svårast.

Att göra prognoser för årtionden framåt är svåra. För tio år sedan var det få som såg framför sig en pandemi, krig i Europa och en inflationschock.

Konjunkturinstitutets framskrivningar sträcker sig till 2060. På den tidshorisonten är osäkerheten ännu större. Små förändringar i barnafödande, migration eller arbetskraftsdeltagande kan över några decennier få stora konsekvenser för ekonomin.

Kommer Sverige klara av att andelen äldre ökar?

Vi står inför en demografisk utmaning. Men den är hanterbar. De dystra rubrikerna bortser ofta från att vi inte bara blir äldre utan också friskare. Pensionssystemet är reformerat och har inbyggda stötdämpare. Och i europeiskt perspektiv har Sverige bättre förutsättningar än de flesta.

Läs fler Fakta i frågan:

Hur stor är asylinvandringen?

Mår unga allt sämre?

Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?

Håller Sverige på att knäcka gängen?

Är de svenska fjällen på väg att försvinna?

Har Sverige tappat ledartröjan i klimatfrågan?

Är Sverige på väg mot en tillväxtkris?

Alla Fakta i frågan finns här