Våren 2023 syns Jason Arday överallt. Blott 37 år gammal blir han Cambridges yngsta svarta professor i universitetets 800-åriga historia, och i intervjuerna är han knivskarp, charmant och leende.
När Arday berättar sin livshistoria är den lika makalös som hans kometkarriär. Han diagnosticerades tidigt med autism, och säger att han inte kunde prata förrän han var 11 år gammal, och att han lärde sig läsa och skriva först som 18-åring. Han påstår sig ha överlevt en allvarlig bilolycka, en hjärntumör och testikelcancer, spelat professionell snooker och ha sprungit 30 maratonlopp på 35 dagar för att samla in pengar till välgörenhet.
Allt det här lyfter Cambridge fram, och förvandlar honom över en natt till en forskarvärldens rockstjärna. Det är ett universitet som kritiserats för att ideligen rekrytera vita professorer, som nu skyltar med Jason Arday som sin nya fixstjärna.
I ett tv-inslag frågar Arday själv sin nya arbetsgivare hur universitetet ska säkerställa att han inte bara är ansiktet utåt, utan starten på en ny norm med mer mångfald på höga poster inom akademin.
Tre år senare är Jason Arday, som ägnat sitt yrkesliv åt svarta forskares förutsättningar, själv ett slagträ i det rasande kulturkriget om universitetsvärldens satsningar på mångfald.
Sedan hittas han död i sitt hem.
När hyllningskörerna mattas av börjar Jason Ardays professur i utbildningssociologi i det tysta kritiseras. Det har i efterhand konstaterats att han, enligt Cambridges egna riktlinjer, saknar rätt kvalifikationer för tjänsten, och dessutom finns märkligheter i hans vetenskapliga publiceringar.
Redan 2023 tvingas Arday att göra omfattande kompletteringar av två publicerade artiklar, efter att två andra forskare pekat ut misstänkta plagiat och märkliga metoder. En av forskarna, den pensionerade professorn David Harris, har sedan dess kommit ut som skarp kritiker av forskning som, likt Ardays, rör rasfrågor.
Arday å sin sida, kontrade med att polisanmäla David Harris för trakasserier, en anmälan som kort därefter lades ned.
Jason Arday påstår under de kommande åren att han utsätts för en mängd trakasserier och dödshot. Vid ett tillfälle ska någon enligt Arday ha skickat ett avhugget grishuvud till hans föräldrar, och vid två tillfällen påstår han att maskerade män tagit sig in på Cambridges campus och hotat honom. Ingen av uppgifterna har gått att styrka.
Hösten 2025 hamnar Jason Ardays forskning på nytt under lupp, när tidningen Times Higher Education, som bevakar universitetsvärlden, får tips om omfattande plagiat i hans doktorsavhandling och flera av hans publicerade artiklar.
När tidningen kontaktar Arday, Cambridge och John Moores University (där Arday skrev sin doktorsavhandling), svarar Jason Arday med att anlita en juristbyrå och hota att stämma tidningen – som väljer att lägga sig platt och stoppa publiceringen. En reporter blir sedan polisanmäld av Arday för trakasserier, men även denna anmälan läggs ner.
Efter frågorna från pressen väljer John Moores University att tillsätta en internutredning, som i början av 2026 friar Jason Arday från plagiatanklagelser. Ett beslut som snart väcker kritik.
Nästa person att granska Jason Arday är Nathan Cofnas. Han har själv fått sparken från Cambridge efter att han hävdat att det i en sann meritokrati skulle finnas ”nästintill noll” svarta professorer vid universitetet, och att svarta personer bara skulle kunna bli berömda genom atletiska prestationer eller inom underhållningssektorn. Cofnas kallar sig själv för ”rasrealist”, men de flesta av hans kritiker föredrar att använda epitetet rasist.
Den 21 juli i år publicerar Cofnas en lång artikel där han visar hur dussintals stycken ur Jason Ardays doktorsavhandling ser ut att vara mer eller mindre direkt kopierade från en annan avhandling publicerad sex år tidigare. Samtidigt som han pekar ut en rad orimligheter i Jason Ardays livshistoria.
Det är en brandfackla som sätter fyr på en kritikstorm mot Jason Arday, och snart publicerar flera stora brittiska tidningarna sina egna, uppföljande granskningar.
Avslöjanden om forskningsfusk brukar visserligen generera rubriker; Guttenberg-skandalen i Tyskland, fadäsen med Naomi Wolfs doktorsavhandling och skandalkirurgen Macchiarini är bara några exempel. Men stormen mot Arday blåser med en sällan skådad styrka.
När Jason Arday uttalar sig, i en intervju med The Times den sista juli, hävdar han att han inte begått något forskningsfusk.
”Jag håller mig själv ansvarig, och andra bör också ställa mig till svars. Vi talar ju om den akademiska världen här. Jag har inte mördat någon. Jag anser att den grymhet jag har utsatts för och att jag har framställts som en lögnare och mytoman är helt oacceptabelt”, säger han till The Times.
Arday menar att han inte medvetet plagierat någon, utan att det är ett resultat av hans autism; att han använder sig av imitation som en metod för att ta in ny information, och att han inte fick tillräckligt med stöd och handledning när han skrev avhandlingen.
När det kommer till plagiat och andra typer av forskningsfusk ligger det största ansvaret på den enskilde forskaren. Men Jason Ardays resonemang är inte helt ogrundat, en doktorandutbildning går ut på att lära en forskare att navigera akademin. Så varför reagerade inte handledare och examinatorer på de påstådda bristerna?
– Om allvarliga brister släpps igenom i en avhandling så har organisationen brustit i handledning och granskning. Sådant förväntas upptäckas och åtgärdas under forskarutbildningen, säger Jonas Åkerman som är forskningssekreterare på Stockholms universitet och arbetar med frågor som rör forskningsetik och forskningsfusk.
På samma sätt går det att diskutera om en organisation som Cambridge tagit sitt ansvar vid Jason Ardays rekrytering, eftersom det i efterhand framkommit att delar av hans meritlista går att ifrågasätta.
Arday själv hävdade att kritiken mot honom hade starka rasistiska undertoner, och han fick stöd av sin arbetsgivare när Cambridge kallade honom för ”offer för en fruktansvärd smutskastningskampanj”.
– Han har varit en väldigt synlig person som verkat inom ett kontroversiellt forskningsfält, då ökar risken att bli både utsatt och granskad, säger Jonas Åkerman.
Många menar att fallet Jason Arday blåstes upp så stort eftersom det spelade in i en pågående akademisk debatt. Under inledningen av Donald Trumps andra mandatperiod inledde presidenten, då med Elon Musk vid sin sida, en bred attack mot mångfaldsarbete på amerikanska universitet. För de som anser att universiteten blivit för ”woke” är Jason Arday ett perfekt slagträ i debatten.
Den femte augusti gör Cambridge en helomvändning, och drar tillbaka sitt stöd för Jason Arday. Universitetet tillsätter en internutredning om hans akademiska kvalifikationer, och samma dag väljer han självmant att säga upp sig från Cambridge.
”För mitt eget välbefinnande, för min familj och för de som stått vid min sida under den här svåra perioden har jag beslutat att det enda sättet att stänga det här kapitlet är att säga upp mig”, skriver Jason Arday på sin hemsida.
Men han tillägger att det ”inte är slutet på mitt arbete, bara slutet på det här kapitlet”.
En dryg vecka senare, den 14 augusti, hittas Jason Arday död i sitt hem. Polisen har inte gått ut med dödsorsak, men misstänker inget brott.
Efter hans död vänder opinionen på nytt, och Storbritanniens premiärminister Andy Burnham går snabbt ut och kallar Jason Ardays öde för ”en tragedi”.
– Det är inte läge att dra förhastade slutsatser. Det är snarare läge att reflektera, skulle jag säga, och fundera över hur det har kunnat bli så här, säger premiärministern.
Måndagen efter Ardays död fylls Trafalgar Square i London av tiotusentals sörjande och demonstranter för att minnas honom. Många menar att rasism mot svarta underblåste drevet mot Jason Arday, och i efterspelet har fokus hamnat på vilket ansvar Cambridge, media och andra institutioner har för hans öde.
