Fredrik Sahlin: Knarkiga ”Pusher” satte stökig dansk gangsteraction på filmkartan

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Filmskaparen Nicolas Winding Refns var bara 25 år när ”Pusher” hade premiär och det var väl egentligen inte så mycket som talade för hans långfilmsdebut: Låg budget, okända aktörer och en oerfaren regissör. Men resultatet har som bekant blivit en del av Danmarks inofficiella filmkanon.

Det är milt uttryckt en intensiv skapelse. Vi flänger i fartvinden efter langarna Frank (Kim Bodnia) och Tonny (Mads Mikkelsen) under deras framfart genom Köpenhamns skuggigaste partier. Som två valpar tumlar de runt i en yra av kokain och idioti – och kommunicerar med en pre-woke-dialog som nog inte ens skulle passera i det motvallska Danmark i dag.

När Frank, efter en misslyckad knarkaffär, blir jagad av minimafioson Milos gäng ökar tempot ytterligare. ”Pusher” är ett gatlopp, en enda lång kamp för Franks överlevnad, dömd att misslyckas. Filmen övertygar fortfarande, skapar samma andtrutna flås som när det begav sig. Den handhållna kameran garanterar en suggestiv och nervig närvaro, och var ett givet val i en dansk indiefilm vid den här tiden.

Lars von Trier och Thomas Vinterberg hade just lanserat ”Dogma 95” – ett renlärigt manifest som gick ut på att göra film mer organisk, levande och inte tyngd av trötta konventioner. Tio budord skulle följas, man skulle bland annat jobba med befintligt ljus och dito ljud, och specialeffekter var förbjudna. Målet var ett rått och naturligt uttryck, som senare skulle utvecklas vidare i Vinterberg-framgången ”Festen” liksom von Triers obekvämt underhållande ”Idioterna”.

Även om Nicolas Winding Refn inte uttalat arbetade under Dogma-flagg (den hissades ju ungefär samtidigt som ”Pusher” producerades) var estetiken snarlik: bildbehandlingen, känslan av kontinuerlig tid och inte minst den bristfälliga ljussättningen – som gör vissa scener lika mörka som vår framtid.

”Pusher” var också en del av det som vi då kallade det ”danska filmundret”, det som fick svenska filmproducenter att gå flagellantled genom branschens korridorer. ”Pusher” gav extra schvung i piskan: Nu blev det tydligt att ”danskjävlarna” inte bara var bättre på drama och komedi, nu producerade de hård, realistisk gangsteraction också – samtidigt som Sverige knåpade ihop teatrala förortssåpor som ”Sökarna” och ”30:e november”.

När jag ser om Refns verk ter den sig bitvis som en dansk ”Mean streets” (Martin Scorseses intensiva gatuskildring från 1973, med den svenska titeln ”Dödspolarna”) där Robert De Niro och Harvey Keitel agerar småskurkar i Little Italy. Två foton fastsatta på hallspegeln skvallrar om att även Frank gillar den amerikanska 70-talsfilmen. Ett föreställer Tony Montana (”Scarface”) och det andra Travis Bickle (”Taxi driver”), båda beväpnade – två kanske inte helt uppbyggliga förebilder att jämföra sig med, och att följa ner i avgrunden.

I det öppna slutet ställs en pressad Frank inför ett dåligt och ett uselt val. Refns manus och Bodnias nakna tolkning av en människa i pågående upplösning gör att jag faktiskt bryr mig om vart den här strulputten ska ta vägen, om vilken grad av helvetet han slutligen ska hamna i.

Det var med andra ord upplagt för en uppföljare och den kom också 2004, men då utan Frank, nu fick istället den hunsade Tonny kliva in i rampljuset. Redan den första filmen hade fungerat som en trampolin för Mads Mikkelsen högtflygande karriär. 1996 var han en gröngöling som bara hade spelat teater och i kortfilm, men som visade sig vara ett under av karisma. 2004 hade han blivit en given publikdragare i inhemsk film och efter detta: Världen.

Även Zlatko Buric tog här sina första stapplande steg på filmduken, som den kulinariskt intresserade gangsterbossen Milo, som fick hela den tredje installationen av trilogin tillägnad sig (han repriserade även Milo-rollen i den brittiska, sågade remaken av ”Pusher”, 2012). Efter det föll han i glömska, åtminstone i min värld, tills han dök upp som godmodig oligark i Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” och är nu som 73-åring mitt uppe i yrkesbanans tredje andning.

Kim Bodnia dansade några somrar, tog en internationell svängom, men hamnade mest i samma rollfack som många skandinaver före honom (och efter): skurk med generisk slavisk brytning. Succéserien ”Bron” gav så klart ett uppsving men i dag hittar vi oftast Bodnia i yrkets passagerarsäten, som i storfilmen ”F1” mot Brad Pitt (2025).

Och Nicolas Winding Refn? Jo, han skapade sig med tiden ett internationellt gångbart namn men han fastnade tyvärr i ungdomens macholand. Man skulle kunna se Refns produktioner efter ”Pusher”-trilogin som försök att, med större budget och celebra aktörer, återskapa debutens akuta och skaviga mix av oförnuft och känsla. Men det har väl med några få undantag (”Drive”) gått så där…

Läs fler texter om filmåret 1996 på dn.se/kultur: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (27/6), ”Independence day” (3/7), ”Crash” (10/7).