Filmpalatset var i ärlighetens namn aldrig ett palats. Det var ett skyddsrum för det elände som pågick i bruksorten utanför. Varje helg lufsade vi ner för den lutande gången till den mörklagda kuben som låg inrymd under Gallerian och Frisören.
Idag kämpar landsortsbiograferna för sin överlevnad. De har inte blivit färre till antalet, men alltför många människor går på bio alldeles för sällan. Boende i mindre kommuner gör 0,6 besök per år. I början på 00-talet var det annorlunda, Filmpalatset i Bromölla blev utsedd till Sveriges bästa biograf och vi gick på bio mest hela tiden. Vi var aldrig så intresserade av film, nej, vi gick dit för att vi inte hade något annat att göra. Ibland för att sova, en annan gång för att någon blivit olyckligt kär och en tredje för att få vara i fred. Det var så billiga biljetter att biografen härbärgerade alla våra behov. Men om vi skulle koka ner vilka dessa var, så handlade det om bruksortens två mest grundläggande:
skydd och längtan.
Det första fick man i rent bokstavlig mening. Det var en kubisk koloss, en bastion placerad i mitten av bygden, med en lutande gång ner i underjorden, till en modern amfiteater; där vidgade sig en skärm så vid att det kändes som att den hade kunnat svälja hela byn. Man blev så liten där, och det var precis vad vi behövde. Där utanför ringlade ryktet om att en av bruksortens bekanta fått en hammare (visserligen invirad i en Ica-kasse) i huvudet, och när vi gick genom Kapellparken på väg till filmen så hittade vi tomhylsor i buskarna. Men det var aldrig de konkreta händelserna vi sökte skydd ifrån, utan något mycket vagare, en kringflytande oro som svävade i luften mellan Vattentornet och Folkets Park, till Filmbutiken och ned till Fritidsgården. Där utanför blev alternativen mer destruktiva i en accelererande fart, utspelade sig längre och längre ifrån Fotbollsplanen och Biografen.
Folk svaldes kort sagt av andra saker än bioduken, men det fanns också några som verkligen räddades av den.
I ljuset av det känns förslagen om sänkt biomoms, Hollywoodstjärnan Ethan Hawks kamp för svensk bio och Ruben Östlunds högljudda initiativ för att locka folk till biograferna akut sympatiska. I den lilla staden också som en antidot till den annars oundvikliga utveckling som drabbat resten av bruksorten, där allt som var litet blivit stort – kullerstensbutiken ett köpcentrum, den lilla fiskebåten en trålare, skogsplätten en AI-serverhall. Det närliggande Bruket blev nyligen uppköpt av en gigant från Texas och Vårdcentralen av nätdoktorn Kry.
Däri består det kusliga – det mesta ser ut som vanligt, byggnaderna ligger där de brukade, men inuti står istället anonyma jättar och rattar bakom spakarna.
Förutom i just Filmpalatset. Biokungen visste man alltid var man hade. En kortvuxen herre med gåtfulla ögon. Vi kände honom, var ju där varje vecka, det var han som alltid mötte oss i biljettluckan, alltid klädd i rödglänsande fluga, sedan smet han bak skynket och trädde ut i den välkurerade popcorn- och godisdisken för att ta emot våra tjugolappar, han rev våra biljetter och framme på scenen informerade han om ordningsreglerna som gällde under visningen och när ridån väl drogs undan så var det alltid Biokungen som stod i teknikrummet och rattade med sin alldeles egna laterna magica. Han såg barn växa upp.
Och komma med sina egna barn.
Biokungen var just alltid där. Också för att tillgodose vårt andra mest grundläggande behov: längtan.
Han gav oss tillgång till de solbrända majsfälten längs 561:an eftersom de var precis samma som i filmen Signs och den amerikanska södern. Det handlade alltså inte om den uttjatade längtan bort, utan om längtan hem; genom scenerna på duken fick vi tillgång till de vackra vidder som funnits här hela tiden. Det var bara ingen som introducerade oss för det vackra runtomkring, inga diktrader som förlöst de bildsköna miljöerna, inga museibesök med målningar av svävande näckrosor. I Harry Potters värld lärde vi oss om magi och förlust, och när vi gick Storgatan upp en vinternatt efter den sena kvällsbion, och någons förälder kanske var sjuk, så blev den gnistrande landsbygdshimlen lite mer begriplig, och trots att den var så himla väldig där uppe … så kändes det något mindre ensamt här nere.
Enligt SF Studios ökade biotittandet dramatiskt under första kvartalet 2026. Det är glädjande nyheter, i synnerhet för de som får behålla dem. Filmstaden och Svenska Bio väljer nämligen att satsa på större och bättre biografer i redan stora städer. Det är ingen olycklig omständighet utan en uttänkt strategi, och säkert en ekonomiskt klok sådan. Bruksortens tillgång till kulturella upplevelser finns dessutom redan i smartphonen via alla strömningstjänster. Den stora mörklagda kuben har vecklats ihop till en vykortsstor smartphone som erbjuder alla världens filmer. Därifrån till ett minskat antal biobesökare går en rak linje.
Men vilka värden går då förlorade? Biografen på en liten ort är närmast symbolisk; kulturens sista bastion på en plats som i övrigt ofta är svältfödd på just kultur.
I bruksorten Bromölla står dock biografen med ”de sanslöst sköna stolarna” kvar, en filmkonstens institution ”värd att resa tio mil enkel resa för”.
Det är 25 år sedan Filmpalatset utsågs till Sveriges bästa biograf. Sedan dess har den verkat i det tysta, precis som allt och alla runtomkring den. 2022 sålde Biokungen biografen till Svenska Bio, efter fyrtio år, för att ”hinna se alla de filmer” han inte hunnit se.
2024 gick han bort.
Direkt fick han sitt namn på en Hall of Fame-skylt, en gnistrande stjärna framtagen av ett lokalt stenhuggeri, fastnitad i biografens golv. Det återstår att se om den blir kvar, och vad som kvarstår om fyrtio år.
Förtroenden är bräckliga, var varsam när du får dem.
I synnerhet om du är en jätte.
Oskar Friberg är frilansskribent och uppvuxen i Bromölla.
