Nora Hanfelt försökte kissa men det gick inte. Inte på två timmar. Hon hade så mycket adrenalin i kroppen. Dopningskontrollanten tittade på henne genom den öppna toalettdörren, samtidigt som hon ömt höll i Noras nya förlovningsring.
– Jag var utvald att göra dopningskontroll precis efter tävlingen. Så kontrollanten var ju tvungen att stå och titta på hela frieriet också. Och sen då hålla i ringen när jag försökte kissa. Hon sa att hon borde bli bjuden på bröllopet, säger Nora Hanfelt och visar hur kontrollanten höll ringen med båda händerna, diamanten vinklad uppåt, som i ett frieri.
Nora Hanfelt tyckte redan på prisceremonin att hennes sambo, Joakim Lénberg, uppträtt ovanligt stelt. Vanligtvis brukar han stå där i sin träningsoverall och showa på prispallen. Nu stod han snett bakom henne, rörde inte ens vid henne – trots att de nyss vunnit det första mixed par-guldet någonsin i SM.
– Jag vågade ju för fan inte röra mig, jag hade ju på mig kostym under overallen så jag var ju livrädd att Nora skulle känna den om jag kramade henne. Plus att det var svinvarmt därunder.
Var du nervös på tävlingarna också?
– Ingenting för själva tävlingen. Jag var liksom inte där i huvudet. Jag vet i fan hur vi vann ens. Men inför frieriet … jo, tack. Jag har aldrig varit så nervös, säger han och trycker till på ”aldrig”.
Efter prisceremonin knastrade det till i ljudsystemet. Deras gemensamma tränare, och Joakims chef på tandläkarmottagningen där han jobbar deltid, Fredrik Philqvist, hördes i högtalarna.
– Han sa typ: ”Joakim Lénberg vill säga ett par ord”. Då tänkte jag nu kommer han att showa. Sen såg jag honom komma där i kostym, berättar Nora Hanfelt.
Förstod du då vad som var på väg att hända?
– Nej, inte direkt. Jag hörde några bakom mig viska ”Ska han dansa nu?”. Det var ju typ det jag trodde också! Men han tog mig i handen och ledde mig bort till mattan. Då tittade jag upp på läktaren och såg min mamma filma med telefonen – storgråtandes. Då fattade jag.
Nora Hanfelt hörde bara de första orden från Joakim: ”Vi träffades första gången för sju år sedan …”. Sen blev det lock i huvudet och alla ljud försvann, tills hon kramade om Jocke och viskade ”Ja” i örat på honom. Glädjetjut, hopp och applåder i Baltiska hallen.
Har ni tänkt på bröllop?
– Ja, det blir nog nästa år. Men något litet för familj och vänner. Vi har ju inte så mycket inkomst direkt, säger Nora.
Vardagen kan vara trång för ett par elitgymnaster. Speciellt för ett par som de senaste åren har bott på 33 kvadrat i Slottsstaden i Malmö.
Schemat är ungefär: Vakna. Äta matlåda. Träningshallen. Värma upp inför uppvärmning. Uppvärmning. Träning. Äta matlåda. Sova. Träning. Laga matlåda. Softa. Sova.
37 timmar i veckan lägger Nora Hanfelt på sin gymnastik. Joakim Lénberg ”bara” 17.
– Jag tror man måste vara med någon som förstår det här livet. Och ser jag att du är helt slut så tar jag maten och allt den kvällen. Sen kan man ju vara borta ifrån varandra i flera veckor, säger Joakim.
– Jag hade ju bestämt mig för att aldrig bli ihop med en gymnast, skrattar Nora och fortsätter.
– Speciellt inte med nån som var i samma klubb. Men du var alltid där för mig och till slut blev det vi. Men jag höll mig stark ett bra tag.
Hon kliar på EKG-tatueringen som slingrar sig som en autograf längs hennes underarm. På den andra armen har hon ett anatomiskt hjärta med en blomma växandes i. Nora Hanfelt har lovat bort sitt hjärta till Joakim, men tatueringarna tillhör ett annat hjärta.
– Min brors hjärta var jättedåligt när han var mindre. Läkarna trodde inte att han skulle överleva mer än tolv år. Så länge skulle hjärtat fungera.
Allt förändrades på julen det året innan hennes bror skulle fylla tolv.
– Jag kommer ihåg när vi satt i soffan och tittade på tv på uppesittarkvällen. Mina föräldrar frågade honom vad han önskade sig i julklapp. Då svarade han ”att bli frisk”. Sen på natten fick vi ett samtal från sjukhuset som sa att det fanns ett nytt hjärta åt honom. Han opererades på julafton.
Noras familj vet inte vilket barns hjärta som pumpar i hennes lillebrors kropp. De vill gärna tacka familjen personligen, men på grund av sekretess kan de inte – om den drabbade familjen inte själv vill träda fram.
Hur mår din bror i dag?
– Han mår jättebra. Han tog studenten i somras och ska faktiskt flytta in till vår lägenhet i Slottsstaden. Samtidigt som vi tar över Jockes brorsas lägenhet på Limhamn. Den är tio kvadrat större.
Med tanke på hur många tiotusentals timmar Nora Hanfelt och Joakim Lénberg har lagt på sin idrott kontra inkomst så måste det snudda på världens sämsta timlön.
Egentligen märktes det redan under gymnasiet. Då kom idrottare som Hugo Bolin, som gick i Nora Hanfelts klass, med färdiglagad Malmö FF-frukost till skolan eller när Tim Prica (även han då spelare i Malmö FF) i klassen över Joakims kunde prata om bilköp samtidigt som de själva behövde fundera på hur de skulle få i sig sina 7 000 kalorier per dag.
– En stor del av budgeten går ju till mat. Sen får vi hjälp med grejer, som att få försäkring av Malmö Idrottsakademi eller om det finns något litet samarbete. Därutöver jobbar jag extra med att vara tränare eller på reception på tandläkarmottagningen. Vi har ju fått massor av hjälp från familj och vänner. Det vet vi om och är enormt tacksamma för. Det finns många som inte har den hjälpen och därför inte har råd att göra en elitsatsning, säger Joakim.
I princip varje morgon vaknar de upp med ömma kroppar. Ändå kommer de inte att hålla sig ifrån mattan ens när deras karriärer är över. Och Joakim kommer till exempel bokstavligen aldrig ifrån sin bygelhäst. Han vet alltid var den är, eller var.
55°35’15.6”N
13°01’11.9”E
– Det är koordinaterna till den här bygelhästen, säger han och pekar.
– Gymnastiken har alltid kommit först ända sen jag var liten. Det har gjort att jag kanske inte har umgåtts med alla kompisar som jag vill, eller hittat på bus. Men att jag alltid var tvungen att komma tillbaka hit. Därför ville jag ha koordinaterna till det – en plats som verkligen har betytt nåt.
Och framtiden. Hur tänker ni kring den, kring barn och familj?
– Jag är redo, säger Joakim och drar ett stort smajl mot Nora.
– Ja, jag får se hur länge jag håller på. Kanske till 30. Men sen vill jag bli mamma. Det har alltid varit min största dröm i livet, svarar hon.
– Då har man fått uppleva allt det här, säger Joakim och ser sig omkring i hallen.
– Sen kan man börja längta efter det vanliga livet.
Läs mer:
Gemenskap och rörelse på seniorkollo: ”Första kullerbyttan på 70 år”
Sverige i VM utan förbundskapten – fortsatt stormigt i gymnastiken
