Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Halvtidsshow i VM-finalen. Hur illa kunde det egentligen bli? Tanken kändes fel, men Diana Ross fick väl skjuta (och missa) en straff inför premiären 1994. Ibland får man bara låta jänkarna hållas.

Today I feel naive.

Haveriet inleds redan timmen före matchsstart. Den på alla sätt gräsliga youtubern IShowSpeed – nästan lika utbuad som Infantino under VM-matcherna – uppträder med sin egen VM-dynga, förlåt -dänga, ”Champions”. Jag skiter i om det är AI eller inte, det är för jävligt ändå.

Därefter spelar Post Malone en ny låt, av någon anledning. På t-shirten under hästjazzrapparens jeansjacka står ”I just hope both teams have fun”, ändå envisas han med att stå kvar på scenen, bjuda upp Swae Lee och gemensamt sjunga soundtracket till ”Spider-Man: Into the Spider-Verse”.

Vi får den amerikanska nationalsången nedkörd i halsen, här av en gammal American Idol-deltagare som tar sig stora friheter. Vi får Robbie Williams, Nicole Scherzinger och Laura Pausini som framför Fifas officiella hymn ”Desire”. Vilken sagolik uppvisning i postmodern dekadens. Strax före avspark läser en knullrufsig Tom Cruise en monolog (troligen ihopknåpad av Infantino hemma på kammaren). Actionskådisen mässar om sportens kraft till svulstigt filmisk musik och förkunnar ”This is greatness” med solbrillorna lite ledigt i handen, och det stämmer ju, det är faktiskt uselt på ett storslaget vis.

I tre kvart (minus vattenpaus) är vi fredade och kan njuta av perfekt krampaktig fotboll med noll mål

Let’s get ready to rumble.

I tre kvart (minus vattenpaus) är vi fredade och kan njuta av perfekt krampaktig fotboll med noll mål, där Argentina står för fler regelbrott än passningar i offensiv tredjedel.

Men när halvleken är färdigspelad börjar feberdrömmen om. Först ut är Madonna, som värdigt förvaltar ”Confessions II”-succén och kör Mario Kart-bil med Ronaldo och Ronaldinho. Det enda som talar emot en viral boom är hur desperat angelägna man är för att skapa det.

Anfallstrojkan RRM kliver ut på Metlife stadium som snart börjar skandera med i ”Seven nation army”. Mupparna på trummor, orkester dirigerad av Gustavo Dudamel. Inget är heligt, norska rodden ska givetvis inkorporeras innan kpop-stjärnorna i BTS river av ”Dynamite”. En sanslös trestegsraket. Klipp till att Jason Sudeikis från ”Ted Lasso” introducerar Justin Bieber som kliver ut på plan med akustisk gura och kör sin ”Everything Hallelujah”, han spelar alldeles för länge och gör i slutet ett raffinerat textbyte (”It’s the world cup hallelujah”). Men Bieber ska senare lämna finalen i förtid.

Det är det enda gången under showen där man inte känner sig galen.

Om det mesta känts fasansfullt malplacerat, blir ordningen lite återställd när Shakira äntrar scenen. Hon är för VM vad Mariah Carey är för julen. Den officiella mästerskapslåten ”Dai dai” har vuxit under turneringens gång. Även om sidekicken Burna Boy i viktiga stunder glömmer att mima är det enda gången under showen där man inte känner sig galen.

En känsla att ha till låns. Pelé pratar om kärlek på storbildsskärmen och sjungande barn tar vid, snart syns han i bild, mannen som gjort det till sin mission att drapera popmusiken i kulörta färger, man kunde ge sig fan på att Coldplays Chris Martin ligger bakom detta. Allt solkas ned av meningslösa plattityder som om manuset skrivits av ryska skyskrapeklättrare, det är LOVE och PEACE och det enda som fattas är att man projicerar fram ett hologram av Moder Teresa.

Fyrverkerier och konfetti i hettan, i klimatförändringarnas New York. Trump applåderar, varenda kändis i världen gör likadant, ”When the world was at war we just keep on dancing” som Lana Del Rey sjunger, jag har nog inte upplevt något mer popkulturellt psykotiskt plågsamt sedan man tvångskommenderade mig till en strandfestival i Helsingborg.

Tänk, så illa det faktiskt kunde bli.

Läs fler texter av Gabriel Zetterström

Share.
Exit mobile version