Golfstjärnan öppnar upp om tuffa tiden: ”Kunde inte gå en meter”

Torsdagen den 9 april var proffsgolfaren Linn Grant och hennes sambo och caddie Pontus Samuelsson på Idrottsgalan i Helsingborg.

Hon hade nominerats i kategorin Årets prestation tack vare sin seger i fjol i ansedda stortävlingen ”The Annika”, namngiven efter en av världens bästa golfare genom tiderna, svenska legendaren Annika Sörenstam.

Hon lämnade galakvällen som vinnare.

– Jättekul! Det var väldigt fint arrangerat, en jättetrevlig kväll och mycket mer uppstyrt än både jag och Pontus hade tänkt oss. Vi går sällan på sådana där grejer så det är alltid kul att få något annat, när vi är hemma.

Just det faktum att världsstjärnan var hemma och att spelschemat visade på att årets första major var på ingång gjorde att vi kontaktade henne för en intervju där golfen såklart skulle vara ett givet ämne.

Men också för att kolla om Linn Grant var öppen att prata om varför hon tvingades avbryta sin senaste tävling i USA efter en dags spel.

Det var hon.

Vi börjar där.

– Det är endometrios som stökat, säger hon.

Det blev som en inre blödning.

Ett viktigt ämne att ta upp eftersom många kvinnor drabbas. Karolinska institutet konstaterar att ”trots att sjukdomen är vanlig är den fortfarande ganska okänd bland allmänheten”.

Genom att Linn Grant pratar öppet om hur hon påverkas kan förståelsen öka, och intresset för forskningen som försöker hitta de bakomliggande orsakerna för att i nästa steg ge adekvat behandling och ökad livskvalitet.

Därmed inte sagt att Linn Grant härmed utser sig till ett slags språkrör.

– Jag har precis börjat min resa även om jag haft symptom ganska länge. Det är först nu när det här hände jag känt att jag kanske faktiskt borde ta det på allvar. Jag har inte gått och fått någon diagnos, det kan ta upp till sju år att få det diagnosticerat.

Men du kan ändå säga att du har det?

– Jag har alla symptom. Även när jag har pratat med läkare är det väldigt stor sannolikhet. Jag vet att jag har cystor på mina äggstockar, det är ett av symptomen.

Vi återvänder till den avbrutna tävlingen och när Linn Grant återberättar låter det rätt dramatiskt. Arton hål hade genomförts med smärtor, och de blev värre på kvällen.

– Jag kände att det gjorde väldigt ont, men det stegrade inte. Så jag höll mig till morgonen efter och vaknade med lika ont. Då sa jag att vi åker och kollar upp det för det kändes inte optimalt.

Väl på akuten fick hon veta av läkare att en av cystorna hade gått sönder.

– Det blev som en inre blödning. Det tog två, tre dagar innan jag kunde komma upp ur sängen själv och jag kunde inte riktigt gå. Det blev helt bananas liksom. Verkligen jättejätteont.

Helt enkelt omöjligt att pegga upp för runda två?

Frågan kan tyckas både okänslig, rent av ohövlig, i sammanhanget. Men den som träffat Linn Grant vet att det krävs ganska mycket för att hon ska ge upp något. Svaret:

– Optimisten i en … När jag satt still ett tag med dropp tänkte jag att ”jo, men jag har ändå tre timmar på mig att ladda upp med x antal omgångar alvedon … (för att försöka ta sig an andra dagens spel)”. Och så fort jag ställde mig upp insåg jag att jag inte kunde gå en meter så jag la ner den tanken ganska snabbt.

Om man låter det vara kan det påverka framtida familjeplaner, det är därför jag ska ta tag i det.

Men det är inget som ska behöva hota din karriär?

– Det tror jag inte. Jag får leva med att det blir någon form av hormonbehandling de kommande åren oavsett om jag gillar det eller inte. Och det får väl vara så tills vi bestämmer oss för att skaffa familj tänker jag.

Är det något som kan påverka dig om ni planerar att skaffa barn någon gång?

– Om man låter det vara kan det påverka framtida familjeplaner, det är därför jag ska ta tag i det.

Oroar det dig?

– Inte oroar. Det har blivit en lite tråkig situation, det finns inte något perfekt botemedel. Jag gör vad som helst om det bara blir bättre. Det känns lite som en pest–kolera-situation. Jag kommer försöka testa alla lösningar som finns. Kanske finns det något magiskt te …, säger hon med en dos ironi och mycket självdistans.

– När jag kommer hem nästa gång kommer jag åka och träffa läkare.

Linn Grant förklarar hur hon menar och det blir ungefär som att kapa grenar, men inte komma åt roten till det onda.

– Behandlingen är att man försöker se till att det hamnar lite på paus. Det enda man kan göra är att försöka se till att förhållandena blir bättre – och inte ta tag i själva orsaken. Vilket jag gärna hade gjort. Men det är ingen som vet hur man gör.

Smärtorna klingade av, för den här gången, och i söndags satte Linn Grant och Pontus Samuelsson sig på planet till USA igen för att ladda upp inför The Chevron Championship, på Memorial Park Golf Course i Houston.

Sett till omständigheterna är det befogat att undra hur svingen och bollträffen är. Förberedelserna kan knappast ha varit optimala.

– Ganska bra, svarar hon glatt och fortsätter prata på sitt charmigt obrydda linnska vis:

– Jag sa det i dag, ”va’ fan, jag behöver inte stå och träna när jag ändå slår så här”. Alltså, min inställning till golf är alltid att när det väl är tävling brukar jag oftast vara ganska redo oavsett vad jag har gjort dagarna innan.

Efter två hela år på världens bästa tour, LPGA, har Linn Grant lärt sig vilka banor hon gillar mest.

– Det får gärna vara lite längre och svårare banor, att det krävs mer precision på slag både från tee och in på green. När det blir tuffare har jag en liten förmåga att jag är väldigt bra på att gå in i min mentala bubbla. Det här psykandet som skulle kunna komma in – jag är tydligen ganska bra på att stänga det ute och tycka att det är väldigt kul att spela golf så.

– Det är en fördel för mig när vi spelar majors att banorna mer är så att det inte bara blir en himla massa birdiefester.

Finns det ett extra sug för golf nu eller är det konstant på samma höga nivå?

– Det är väl konstant på samma låga nivå skulle jag säga, haha.

Va?

– Jag har ju aldrig tyckt att det är speciellt kul med golf.

Inte? What the heck. Liksom. Det visar sig vara en överdrift, men med en liten inneboende sanning. Dubbelheten kommer hon tydligt förklara.

– Aldrig är att ta i, jag har ju älskat golf hela livet egentligen. Det här är absolut inget jag-ska-sluta-spela–tal.

Det är på sin plats att påminna sig om att Linn Grant bara är 26 år ung, men att den helhjärtade satsningen påbörjades tidigt.

– Personligen drivs jag mest av tävlande, men tycker att träningen och kanske mest dom ständigt pågående diskussionerna och tankarna kring golf har tagit bort euforin kring spelet.

– Man gör allting annat för golfen och det enda man tänker på är hur man ska bli bättre. Det äter upp en till slut.

Och så har ett proffs på den allra högsta nivån inom en sport att hantera att ständigt bli bedömd utifrån mätbara siffror. Resultat, resultat, resultat. Det är inte alltid enkelt.

– Att så många engagerar sig och är nyfikna är såklart kul, men det kan också vara tröttsamt. Många gånger behöver jag försvara mitt spel inför människor som inte har en aning. Det är som att varje person som kollat en ledartavla tror att de har svaren till min framgång, men det är ju oftast motsatsen.

Golfgudarna får bestämma hur långt det ska gå

Drivkraften är kvar, och allra mest och helst till att någon gång få lyfta en majorpokal.

– Det skulle jag vilja göra och jag tror faktiskt att jag kan göra det.

Kapaciteten finns. Tittar man bakåt i Linn Grants majorhistorik var hon delad nia i US Open i fjol, hade två topp tio-placeringar 2024, var delad elva en gång 2023, och delad åtta 2022 i Evian Championship.

Genom tiderna har sex svenskor lyckats: Annika Sörenstam (hela tio gånger), Anna Nordqvist (tre gånger), jämngamla kompisen Maja Stark vann US Women’s Open i fjol, Pernilla Lindberg, Helen Alfredsson, och så hon som bröt major-marken för nästan 40 år sen – Lotta Neumann 1988.

Till den exklusiva skaran skulle Linn Grant inte ha något emot att sälla sig.

– Det är väldigt bra spelare. Det hade varit jättekul. Det är många grejer i golf jag känner att jag inte har så mycket krav från mitt eget håll att jag måste ha åstadkommit. Men just att vinna en major för stundens skull, för upplevelsen – det är som ett väldigt bra kvitto.

Vad åker du med för förhoppningar?

– Där är golf lite knasigt. Ju lägre förväntningar man har kan det oftast bli väldigt bra. Jag går in för att prestera mitt bästa och försöker förbereda mig när vi kommer dit så mycket vi kan och ta in banan innan torsdag. Sen får golfgudarna bestämma hur långt det ska gå.

Vem vet, de kanske är på din sida redan nu.

– Kanske. De sitter och smider planer …, avslutar Linn Grant.