Göte, 96, är äldst i skärgården: ”Haft en råstyrka i släkten”

Götes händer. De är stora som dasslock, märkta av livet, blankslitna på sina ställen. Huden är tjock och tålig, men ändå len som stenar som långsamt slipats ner av bräckt vatten.

– De är omtalade i stora delar av skärgården, mina händer. Eller åtminstone så var de det, säger Göte.

Han plirar med ögonen på ett alldeles särskilt sätt. Han vet att det finns de som inte tror att han har kunnat hantera nål och tråd och krokar och tunna målarpenslar, bara för att hans händer är så stora och fingrarna så grova.

– Men se det kunde jag, säger han.

Alla nät han lagat, alla ålkassar och ryssjor han tillverkat under sitt liv tycks passera revy i hans inre. Och alla vättar sen – de som lurade till sig sjöfågel som han kunde skjuta under vårfågeljakten, men som också blivit till eftertraktade prydnader.

Men nu är det slut med allt det där. Götes stora händer vilar i hans knä. De är mer orörliga nu. Den högra vilar väldigt tungt, han kan inte använda den längre. Och smärtan i hans högra axel gör sig påmind med jämna mellanrum.

– Jag kan knappt lyfta armen längre, säger Göte och grinar illa när han försöker.

– Det är ju själva fan att det ska behöva göra ont att bli gammal, muttrar han när han kämpar sig över tröskeln till köket med sin rollator.

***

Göte Lindström, Gummerholmen, Harö. Han är 96 år och 7 månader gammal när det blir vår i Sverige 2026 och grönskan återvänder till holmen där han bor. Den har ingen fast landförbindelse. Vill han ta sig härifrån får han ro över viken till Hagede, där finns det en ångbåtsbrygga där Waxholmsbåten angör.

Göte kan se den från sitt stora, innehållsrika båthus. Där ryms hela hans liv, som artefakter över en svunnen tid. De hänger på krokar, över bjälkar och ligger i högar.

De vittnar om självhushåll, om jakt och fiske och en outgrundlig kärlek till havet. Göte har byggt båthuset med sina egna, ryktbara nävar. Precis som han byggt bryggorna, huset han bor i och några hus till han har på sin tomt.

– Hej Göte, kan jag få se på dina händer, säger kvinnan från hemtjänsten när hon för första gången kommer hem till Göte en tisdag i maj.

Till och med hon har hört talas om dem.

Göte skrattar förstås. När hans numera avlidna fru Belle åkte in till guldsmeden för att beställa en ring sa guldsmeden att det inte kunde stämma, så tjocka ringfingrar kan ingen ha, sa guldsmeden till Belle.

Men Belle hade mätt med ett snöre hon hade med sig in till stan. Hon stod på sig.

Och Göte fick sin ring till slut.

Göte är med stor sannolikhet den äldste nu levande människan i Stockholms skärgård som bor och är folkbokförd på en isolerad ö.

Hit kommer hemtjänsten sjövägen, de glider in via Bergklovshålet eller Norrsundet. En halvtimme om dagen är de hos Göte, alla dagar i veckan, även om han helst skulle vilja klara sig själv, som han alltid har gjort.

– Jag får ”tillsyn”, säger han och skrattar.

– Tänk vad det måste kosta. De åker ända ut hit och sitter ner och pratar med mig en stund. Det är fint. Annars kan det ju gå både två och tre och fyra dagar utan att jag träffar någon alls, konstaterar han.

Skärgårdsdoktorn besöker Göte varannan vecka. Av en slump är vi där när han kommer.

– Hur är det med dig Göte, frågar doktor Christian och kollar blodtrycket.

– Det är bra, svarar Göte, för han är inte den som klagar.

– Det är lite stelt bara.

När coronapandemin bröt ut 2020 flyttade Göte till en lägenhet i ett nyöppnat äldreboende på Djurö. Men det gick inte. Han kunde inte andas. Det var som om livet tog slut medan det pågick. Och inga besök fick han ta emot.

Han minns inte hur många nätter han tillbringade där innan han flyttade tillbaka hem till holmen, men det var inte många. Det blev dyra nätter, för hyran skulle ju betalas, även under uppsägningstiden.

– Vilken mardröm. Bo i lägenhet. Nä, det får andra göra, säger Göte och plockar fram sin tyva.

– Det vet ni inte vad det är va, säger han och plirar.

Nej, det gör vi inte säger vi sanningsenligt och sedan visar han hur tyvan, hans bäste vän, hjälper honom att hålla ordning på näten när han lappar och lagar.

Göte var yngst av fyra syskon när han föddes i en liten, liten stuga i Harö by. Den ligger som i en skyddad sänka, på Harö, ön som ligger söder om Gummerholmen där han bor i dag. Det fanns förstås ingen el på ön då, men det gick bra ändå, med ved och fotogen.

Pappa Aldor lärde honom tidigt att fiska och jaga, att skilja svärtor från vigg medan mamma Gerda kardade, spann och stickade strumpor.

När andra världskriget kom var han tio år gammal och han minns ransoneringskorten och ibland skumpiga båtfärder norrut, till Möja, där de kunde komma över socker och mjöl.

– Jag tror vi hade det bättre än de flesta, vi var ju redan självförsörjande på det mesta så kriget bekom oss inte så mycket. Salta strömming kunde vi ju sedan länge och jaga sjöfågel var vi ruskigt bra på.

– Sen kom vi ju på att vi skulle odla jordgubbar. Det var jordgubbar överallt, ska du veta. Det räddade vår ekonomi när efterfrågan på strömming minskade. Jag åt jordgubbar varenda dag. Jag tröttnar aldrig på jordgubbar, säger Göte.

Han gick upp vid fyra på morgonen. Väckte brorsdottern Agneta och hennes vän Marie. Purrade dem med varm choklad och smörgåsar. Sedan jobbade de. På knän och med böjda ryggar. Många hundra liter blev det, vissa dagar. Nästan allt såldes till Sandhamn, med strykande åtgång.

Men innan han som ung började vaka över jordgubbarna (se upp för måsarna!) hade han skaffat sig utbildning. Sju år i skolan blev det. På ”Harö universitet”, som han kallar den sedan 1945 nedlagda byskolan vid Hemträsket på ön.

– Det räckte gott. Det stod kristendom och välskrivning på schemat men jag kan undra än i dag vad jag haft för glädje av något av det.

Dessutom hade han som nybliven tonåring fått andra insikter. För att kunna leva ett fritt och bra liv i skärgården måste man ha andra handlag än de akademiska. Av hans åtta år äldre bror Bertil, som visste hur man håller efter en lillebror, han hade förstått att det gällde att bli stark, och helst starkare än storebrodern. Lite grand i skuggan av sin storebror blev Göte bra på att stöta kula.

– Vi har alltid haft ett slags råstyrka i släkten. Min pappas farbror Herbert tog guld i dragkamp vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. Det fick man med sig med bröstmjölken, skrattar han.

– Men skulle jag satsa på kula… Det hade krävt för mycket tid och umbäranden. Jag hade det bättre här hemma på ön.

Så kom det sig att Göte blev kvar på ön. Han kan inte minnas att han någonsin längtat efter ett annat liv än det han haft, eller att han drömt om ett ”vanligt” yrkesliv.

– Nu för tiden är det väl ingen som riktigt förstår att livet var en kamp. Det var veden, potatisen, fisket. Det var att gräva i landen och bärga fiskeredskap i storm. Och bygga båtar. Det är inte undra på att axeln är slut, konstaterar han och tillägger att det kan vara av vikt att komma ihåg att deras verklighet var en helt annan än den tillvaro som de tillfälliga sommargäster som började leta sig ut i skärgården under 30-talet upplevde.

Göte minns bitande vintrar med mörker, is och storm. Dagarna var korta och ofta kalla. Alla var beroende av varandra, en känsla som byggde en genuin gemenskap. Att hålla i och ihop var ett slags grundkrav för att överleva med förståndet i behåll. Och det där med att hålla ihop, kanske är vikten av det nedärvt sedan ryssen kom till byn krigssommaren 1719 och brände ner byn, dödade boskapen och länsade alla lager med mat.

Göte bläddrar i boken ”Harö. Boken om en skärgårdsö” av Torbjörn Stolpe och Thomas Wängsö där rysshärjningarna och spåren efter dem beskrivs med stor detaljrikedom.

– Men jag varken är eller var rädd för ryssen, skrattar Göte.

Inte är han rädd för stockholmarna heller. Redan från början var det människor från de ”högre samhällsskikten” som kom ut. Det var överläkare, professorer, direktörer, grosshandlare och disponenter.

”De kom ut med hembiträden och halva sitt bohag och vände öbornas tillvaro upp och ner under några veckor på sommaren”, beskriver författarna i boken.

– Jag har alltid gillat stockholmarna. Det var ju så jag träffade min fru, Belle. Hon var en av dem, sommargästerna. Tyvärr gick hon bort 2018. Och tyvärr fick vi inga gemensamma barn.

***

Det är sommar på riktigt när vi ses igen. Doften av syren hänger tung över ön och Göte tar sig ner till båthuset han byggt.

– En båt som är bra är ofta en vacker båt. Den ligger bra i sjön, balanserar utan ansträngning, säger Göte.

Och han vet. Han har byggt ökor (en lättrodd båt med breda bord och segelrigg) som han seglat, fiskebåtar som han brukat, roddbåtar han rott.

Han berättar länge och väl om Ida, båten han byggde med bordläggning av furu. Och om Stånken, fiskebåten som i 50 år kom att bli hans trotjänare.

– Ja, man måste ”fuska” i mycket här ute för att få livet att fungera. Jag har ju varit biträdande fyrvaktare på Grönskär också. Och så har jag odlat lax och byggt en affär som min fru och min svägerska drev med stor framgång. Där sålde de laxen jag rökte med strykande åtgång.

Men det mesta av laxen han odlade gick direkt till Seglarhotellets restaurang på Sandhamn.

– Har du 100 laxar Göte, ringde kocken och frågade en dag. Det hade jag.

Sedan lutar han sig fram och nästan viskar:

– Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i fisk. Jag gillar stekt fläsk.

Göte var med och hjälpte till att bygga affären på Harö. 1980 stod den klar. Innan det hade hans svägerska Margit lite försäljning i båthuset, men det gillades inte av myndigheterna. Sälja livsmedel i lokaler där svalorna bygger bon passade sig inte riktigt, så det var på sin plats att uppdatera lokalerna.

– Vi byggde med små medel. Fick ett litet lån, använde oss av material vi kom över, berättar Göte.

Innan affären fanns hade en farbror som hette Allan haft en bod på Hagede där han sålde lite grejer.

– Men han drog till Fiji. Det var exotiskt, långt bort.

Göte kom också att resa. Med livsmedelhandlarna for han på kryssning till Medelhavet. Och så har han varit på en fotbollsresa till England, varit på Cypern och åkt hela Hurtigrutten, upp och ner.

– Man ska aldrig ångra något, det är ingen mening med det. Men en sak ångrar jag ändå. Jag skulle ha velat se Colosseum i Rom. Tänk, de hade avloppssystem! Storslaget, måste jag säga.

Men resorna fick honom aldrig att längta bort från holmen där han bor. Tvärtom. Trots att skärgården blivit ett slags Skansen för rika människor som får bygglov för, enligt Göte, hiskeliga, glasinbyggda altaner och fula, fyrkantiga lådor till hus så älskar han sin numera från vanligt folk avfolkade skärgård.

– Hit ut har det kommit bra folk, jag ska inte klaga. Men visst kan jag sörja att politiken aldrig gjort rätt, att förutsättningarna för att bo och faktiskt leva här försvunnit. Jag vill inte recensera myndigheterna, men man behöver inte vara särskilt klipsk för att räkna ut hur det går till när jag får nej till bygglov om jag vill slå ner en påle för att förlänga min brygga medan andra får grönt ljus för att uppföra schabrak till hus som inte ens smälter in här. Det är sorgligt.

Göte fyller snart 97. För fem år sedan återträffade han Ulla som han hade en försiktig sommarflört med en gång i tiden. Hon hade fått höra att Göte var änkling.

– Jag minns honom som en väldigt rolig charmör, säger hon.

– Där ute på holmen sitter Göte ensam. Och jag är också ensam. Så jag tog och ringde honom. Är det Göte på Harö, frågade jag när han svarade. Ja, sa han, vem är du då?

Sedan dess ses de när det passar. Det strålar om dem.

– Det var modigt av Ulla att ringa, konstaterar Göte.

En gång i tiden var han förmodligen en av de starkaste i Stockholms skärgård.

I dag är han den äldste. När han dör ska det bli gravöl. Och snaps och mackor.

– Men jag vill inte att de sjunger ”Härlig är jorden” på begravningen, för det är den inte längre, jorden.

– Kan du förstå att jag får tiggarbrev från Hjärt- och lung- och cancerfonden. De vill ha pengar till viktig forskning, för de har inte tillräckligt.

– Men stridsplan, det har vi råd att bygga. Hur kunde det bli så?