Han överlevde ebola: ”I två dagar var jag i princip död”

Maj 2026.

Knattrande motorcyklar och stånkande lastbilar passerar genom staden Bundibugyo. Den 56-åriga kvinnan Jochebed Kyamikwa står under ett gult parasoll som skyddar mot den stekande solen och säljer simkort och mobildata.

En knastrig röst från en sprucken högtalare på en pickup ljuder allt högre: Ebola är en riktig sjukdom, så känner du igen symtomen, detta ska du göra om du tror dig vara smittad.

I grannlandet Kongo, bara någon mil bort, härjar farsoten i ett utbrott som redan skördat över 200 människoliv. Misstron mot myndigheterna är stor.

– Folk säger att det är propaganda, att det är något som regeringen har hittat på för att få pengar från biståndsgivarna. Men detta är i högsta grad på riktigt, säger Jochebed Kyamikwa.

Hon, om någon, borde veta. Jochebed Kyamikwa smittades i det första kända utbrottet av just denna variant av ebola, bundibugyo, och lyckades besegra den fruktade sjukdomen.

Det var här den ovanliga ebolavarianten upptäcktes för 19 år sedan.

November 2007.

Aldrig hade det fejats och putsats så mycket på gatorna i Ugandas huvudstad Kampala.

Drottning Elizabeth II väntades i slutet av månaden till Uganda för ett toppmöte med alla regeringschefer i det brittiska samväldet. Hela landet talade om det stundande drottningbesöket som var en rejäl fjäder i hatten för presidenten Yoweri Museveni.

Men i ett avlägset hörn av Uganda hade det lagt sig smolk i glädjebägaren.

Bundibugyo ligger bakom de ståtliga Ruwenzoribergen som når över 5 000 meter. Sedan slutet av augusti hade en rad mystiska dödsfall i byarna på bergsluttningarna förbryllat myndigheterna.

Tester för sjukdomar som malaria, tyfoid och ebola visade negativa resultat och hypotesen var först att det handlade om matförgiftning.

Jochebeds storebror Jeremiah Muhindo, en lokal affärsman och drivande kraft i den lokala Röda korset-föreningen, begav sig i mitten av månaden till byn Kikyo som ligger ett par kilometer nordost om Bundibugyo. Han skulle hälsa på en vän som insjuknat.

Efter ett par dagar avled vännen i Kikyo. Samtidigt blev Jeremiah Muhindo själv sjuk. Först lades han in på en lokal klinik där han behandlades för feber, kräkningar och diarré. Jochebed besökte sin storebror på kliniken, som var underbemannad och saknade utrustning.

– Det fanns inte så mycket personal, så jag var den som tvättade honom och tömde hans bäcken med avföring och spyor, berättar hon.

Broderns tillstånd försämrades och han flyttades till distriktssjukhuset i Bundibugyo. Sjukhuset byggdes på 1960-talet och består av ett antal mindre enplansbyggnader som kopplas ihop med korridorer av utomhusgångar under tak av korrugerad plåt.

Fortfarande visste ingen vad det rörde sig om för sjukdom. Prover hade först skickats till det nationella virusinstitutet i Entebbe utanför Kampala. Inte heller experter i Sydafrika hade nått framgång så den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC i Atlanta hade kopplats in.

Den stora dagen för drottningens besök hade kommit. Onsdagen den 21 november rullades den röda mattan ut på flygplatsen i Entebbe för de celebra gästerna.

På fredagen samma vecka blev Jeremiah Muhindos tillstånd kritiskt och den medicinska ledningen på sjukhuset i Bundibugyo samlades kring honom. Muhindo var en välkänd person i staden och vän med hela personalen.

Söndagen då toppmötet avslutades, avled Jeremiah Muhindo och ett par dagar senare fick han en statsmannamässig begravning i hembyn.

Kort därefter kände sig hans syster Jochebed dålig.

– Jag började få väldigt hög feber och kräkas och bad familjen att ta mig till sjukhuset.

Där fick hon först kinin mot misstänkt malaria. Hennes brorson, som också hjälpt sin pappa Jeremiah, blev samtidigt allvarligt sjuk och hamnade på samma avdelning. Ytterligare tre familjemedlemmar lades in dagen därpå.

Torsdagen den 29 november släpptes det katastrofala beskedet av Ugandas regering och Världshälsoorganisationen (WHO), att ett utbrott av ebola hade startat i trakterna kring Bundibugyo.

”Laboratorieanalyser vid CDC i Atlanta, USA, har bekräftat förekomsten av en ny variant av ebola”, skrev WHO dagen efter.

Att det var en ny variant av ebola, var anledningen till att blödarfebern hade avfärdats som orsak till dödsfallen – denna typ hade inte gett utslag vid tidigare tester. Det var ett stort vetenskapligt genombrott.

Senare skulle varianten, enligt dåvarande praxis, få namn efter den ort där den upptäckts. Det är därför som man i dag, 2026, talar om bundibugyo-ebola i Kongo.

Men frågan är hur länge myndigheterna hade haft denna information under de kritiska dagarna i november 2007 – redan före drottningens besök?

Att ebola bekräftats i Bundibugyo innebar dock inte att sjukvårdspersonalen drog på sig full skyddsmundering. Det fanns inte ens vinylhandskar på sjukhuset i denna avlägsna stad.

Personalen var redan pressad sedan tidigare. Den då 39-årige sjuksköterskan och fyrabarnspappan Ezekiel Kisughu ingick i vårdteamet som hjälpte de drabbade.

– Vi hade haft en rad patienter med symtom för tyfoid, men med bristningar i mag- och tarmsystemet. Flera hade också njurproblem. När de inte längre kunde kissa visste vi att de bara hade någon timme kvar att leva, berättar Kisughu från soffan i hemmet i Bundibugyo.

Det var långa dagar för Ezekiel Kisughu, som kom hem sent om nätterna när både hustrun och barnen sov, något han skulle vara djupt tacksam för när han fick beskedet om att det rörde sig om ebola.

Han isolerade sig omedelbart från sin familj och flyttade in i ett uthus där han åt och sov för sig själv. Två dagar senare började han få symtom. Då hade nästan hela sjukhusledningen drabbats.

– Jag förstod ju att detta skulle bli mitt livs utmaning eftersom vi nu visste att det var ebola. När jag kom till sjukhuset fanns det ingen som kunde hjälpa mig. Jag fick sätta dropp på mig själv och på kvällarna tog jag vätskeersättning.

Hur kändes det när det var som värst?

– Hemskt. Jag var övertygad om att jag var på väg att dö. Jag bad till gud om att han skulle låta mig stanna kvar för att hjälpa andra. Men jag sade också att ”om mina dagar är räknade, förlåt mig då för om jag någonsin förnärmat någon under livet”. Efter det var jag helt sinnesfrånvarande. I två dagar var jag i princip död.

Han förlorade totalt fem kollegor som alla hade smittats när de försökt rädda livet på lokalkändisen Jeremiah Muhindo. Fyra av dem begravdes på sjukhusområdet.

Vården förbättrades när experter från Läkare utan gränser kom in med skyddsutrustning och medicin. Ett par veckor senare blev Ezekiel Kisughu den första kända patienten som friskförklarades.

– Jag kunde inte tro att det var sant när jag fick beskedet. Jag samlade själv ihop lakan och kläder, som brändes upp. När jag såg mig själv i spegeln hade jag förlorat många kilon, jag hade utslag på huden och mitt hår var missfärgat.

Han fortsätter:

– I samma stund som jag kom ut, började folk undvika mig av rädsla för smitta. Men jag kommer aldrig att glömma den gamla mannen som sträckte en Coca-Cola åt mig och sade: ”Ta den här, du har överlevt!”.

Jochebed Kyamikwa skrevs ut ett par veckor senare, strax före jul. Hon hade då förlorat tre familjemedlemmar. En anställd vid Läkare utan gränser försökte visa för omgivningen att hon inte längre var smittsam och gav henne en kram som bevis. Men skadan var redan skedd.

Systerdottern, som tagit hand om hennes barn, berättade att de vräkts av hyresvärden medan hon varit inlagd.

– Hon hade inte vågat säga något för att inte stressa mig ytterligare. När jag flyttade in i deras nya bostad, fick vi ett brev från hyresvärden som krävde att vi skulle flytta till en annan plats.

I månader skulle de båda överlevarna känna omvärldens blickar, och se hur människor tog stora omvägar på gatan.

Först när utbrottet förklarats vara över, tre månader senare, försvann stigmatiseringen. Men ärren finns kvar.

Maj 2026.

19 år har gått, men både Ezekiel och Jochebed har men för livet. Ledvärk, huvudvärk, minnesförlust och ögonproblem är några av dem. Ezekiel är permanent blind på sitt högra öga.

Han är i dag ordförande i en förening för överlevare och är politiskt aktiv. Han har ett grundmurat förtroende för landets politiska ledning och har kampanjat för presidenten.

För Jochebed Kyamikwa är det precis tvärtom. Hon är övertygad om att myndigheterna väntade med att bekräfta ebola tills efter att den brittiska drottningen hade lämnat landet. Fler överlevare har denna misstanke, som aldrig har bevisats.

– Drottningen hade ju ställt in sin resa annars. Men hur kan man få för sig att dölja något sådant? Om alla satts i isolering tidigare hade sjukdomen inte spridits. I stället rörde vi oss som vanligt utan att veta vilka risker vi utsattes för.

Läs mer: ”Jag är betydligt mer oroad över ebola än över rebeller”