Här byggs nästa Östersjökabel – trots varningarna

Kabeln är målad i gult och svart, som en varningstejp och ligger upprullad i skeppets inre. Meter för meter ringlas den upp, ut genom en öppning, vidare mot Östersjöns vatten och får sjunka till botten. Där nere ska den bli en viktig del av internet i Norden.

Vi är ombord på Pleijel, det enda svenskflaggade fartyg som kan lägga ut undervattenskablar för kommunikation eller elförsörjning. Kabeln den nu placerar ut ska koppla datacenter i Akalla till anläggningar i Esbo utanför Helsingfors.

Om några veckor ska den nå Ålands skärgård, sedan vidare mot Finland. Till slut – förmodligen under 2028 – ska internettrafiken börja flöda genom den. Den blir då den mest kraftfulla kommunikationskabeln i hela Östersjön.

Mikael Vesterlund från företaget Eastern Light som finansierar kabeln, står bredvid i bygghjälm och rabblar siffror. Kabeln väger 213 ton. Denna första etapp är 11 kilometer lång. På tre platser måste den skarvas. Kostnad: Runt 30 miljoner euro. Tänkt livslängd: mellan 40 och 50 år.

– Tanken är att den ska överleva mig, säger Mikael Vesterlund.

De senaste åren har en rad uppmärksammade kabelbrott skett i Östersjön. Det har handlat om fartyg som släpar ankare över botten, träffar en kabel och sliter av eller förstör den.

Mikael Vesterlund pekar på kabeln som rullas ut från Pleijel. Den är styv och kraftig, knappast något man skulle kunna klippa av hur som helst.

– Men när de här fartygen drar sina stora ankare spelar det ingen roll. Krafterna blir enorma. Ofta knäcks de och skadas, även om de inte går helt av, säger han och visar en knäckt vinkel med händerna.

Att kablar på havsbotten går av är visserligen inget unikt. Men de senaste åren har det skett gång på gång, orsakat av utländskt flaggade fartyg som misstänkts tillhöra den ryska så kallade skuggflottan, samtidigt som Ryssland bedrivit ett stort invasionskrig i Europa. Svenska åklagare har startat utredningar om misstänkta sabotage, men de har lagts ner.

”Utredningen visar tydligt att kabelbrottet orsakats av en kombination av hårt väder, tekniska brister och misstänkt bristfälligt sjömanskap på det aktuella fartyget”, sa kammaråklagare Mats Ljungqvist vid Riksenheten för säkerhetsmål i ett pressmeddelande när utredningen mot det Maltaflaggade fartyget Vezhen lades ner i höstas. Vezhen var det fartyg som förstörde en kabel mellan Gotland och Lettland i januari 2025. Det hade då nyligen seglat från Ryssland.

Kustbevakningen deltog i utredningen. Där instämmer man i bilden att man inte kunde hitta bevis för ett medvetet sabotage. Men att ett fartyg åker en lång sträcka med ankaret nere tyder på ”mycket dåligt sjömanskap”, enligt Jimmie Broth, operationsledare på Kustbevakningen.

– Det är en tydlig skillnad mellan att ankra ett fartyg för att ligga still och att ett ankare skulle släpa längs botten under mycket lång tid, säger han.

– Vår samlade erfarenhet, bedömning och tekniska förståelse talar för att det är mycket osannolikt att ett fartyg släpar sitt ankare över tid utan att det uppmärksammas ombord.

Han vill däremot inte peka ut något land. Men det gör Finland desto tydligare. I landets militära underrättelseöversikt för 2026 slås det fast: ”Sannolikt kommer Ryssland att fortsätta sina strävanden att skada undervattensinfrastruktur i Östersjön.”

Företagen som bygger Östersjöns kablar är försiktiga med att peka ut avbrotten som sabotage, eller peka på någon skyldig.

– Men säkerheten diskuteras mer nu, säger Mikael Vesterlund på Eastern Light.

– Den här kabeln kan vi lägga helt utan att gå ut på internationellt vatten, tack vare rutten via Ålands skärgård.

Det anses något säkrare, och enklare att laga kabeln om den skadas.

Dessutom påverkas projektet av oron på Östersjön på ett annat sätt: Den här kabeln skulle egentligen ha lagts ut redan i januari. Men ännu ett kabelbrott gjorde att fartyget Pleijel behövde rycka ut för att laga, och projektet bromsades. Sedan kom kylan och isen, så först nu kan de fortsätta.

De senaste årens kabelbrott har rapporterats sporadiskt, vissa en tid efter att de faktiskt skedde. De som äger kablarna märker dem alltid – fibern i dem slutar ju helt enkelt överföra data.

Men i framtiden kan en stundande fara faktiskt upptäckas innan den ens har skett. Fiberkablar kan nämligen lyssna efter vad som händer i närheten. Tekniken kallas distribuerad akustisk avkänning eller DAS, dess engelska förkortning. Det bygger på att korta ljusimpulser skickas genom fiberkablarna. En liten del av dem studsar tillbaka vid oregelbundenheter. Extremt känslig utrustning mäter hur lång tid det tar för impulserna att återvända.

Trots att det rör sig om hastigheter inte långt från ljusets hastighet kan den på så sätt avgöra hur långt bort någonting har hänt med kabeln.

Det behöver inte ens vara en skada, det kan vara ett ankare som släpar i närheten eller en båt som passerar över kabeln. Eller en grävmaskin som arbetar i närheten om kabeln går på land. När en potentiell fara för kabeln upptäcks kan man skicka ut någon att varna för vad som håller på att ske – eller stoppa ett sabotage.

Eastern Light har ögonen på DAS-tekniken, berättar Mikael Vesterlund. Både kabeln som nu läggs från fartyget Pleijel och de som redan ligger på botten, kan användas.

Men eftersom kablarna skulle börja fånga upp potentiellt känslig information om vad som rör sig på eller under ytan på Östersjön är ämnet känsligt. I praktiken skulle DAS göra varje fiberkabel till ett avlyssningsinstrument, som en flera mil lång mikrofon. Men vem ska det avlyssnade rapporteras till?

– Den kan höra nästan allt som händer. Fiskar, båtar vid ytan. Frågan om hur sådana data ska delas måste avgöras innan vi börjar använda tekniken, säger Mikael Vesterlund.

Kustbevakningen är också positiv till DAS, som de säger kan bättre fastställa vad som har hänt i området efter ett kabelbrott.

Innan vi släpps ut på däck där kabeln förbereds för att nå botten instrueras vi att inga av fartygets skärmar, där den exakta rutten framgår, får synas på bild. Det är en försiktighetsåtgärd, men det är i princip omöjligt att hemlighålla var Östersjöns kablar ligger.

Denna kabel, liksom de flesta andra, kommer mestadels ligga oskyddad på botten. Det är inte ett misstag, utan själva strategin. Eftersom de ändå inte kan täckas med något kraftfullt nog att stå emot sabotage så är det bättre att de är enkla att nå för att repareras om det behövs. Det är det viktiga, tillsammans med en av internets grundläggande principer: Att data alltid ska kunna ta en annan väg om en är blockerad.

På så sätt skulle nätet kunna stå emot till och med ett kärnvapenkrig, resonerade den amerikanska militären när grunden för dagens internet byggdes. För att det ska kunna funka smärtfritt behövs en sak, säger Mikael Vesterlund:

– Flera kablar.

Läs mer:

Olyckor bakom misstänkta kabelsabotage i Östersjön