Helena Molin om ”Strejkarna”: ”Ungdomarna i Fridays for future har en unik moralkompass”

– Det är så konstigt, Mina. Jag får ibland hugg i magen där jag börjar gråta, men sedan går det över. Nu blev det så igen, säger regissören Helena Molin.

I sju år har hon följt gruppen bakom Fridays for future. Två veckor före premiären av dokumentären ”Strejkarna” känner hon sig överväldigad av att filmen är klar – och maghuggen kommer med tätare intervaller.

– Det är på många sätt en sorglig historia. Jag önskar att jag kunde säga till dem att det har blivit bättre, men det har bara blivit sämre, trots att de lyckades mobilisera så otroligt många unga världen över.

Den 20 augusti 2018 sätter sig 15-åriga Greta Thunberg på Mynttorget med en skylt: ”Skolstrejk för klimatet”. Hon ska stanna där fram till riksdagsvalet i september. Snart ansluter fler elever till protesten utanför Riksdagshuset. Efter valet bestämmer de sig för att förlägga skolstrejkerna till fredagar, vilket blir starten på den globala klimatrörelsen Fridays for future.

– Alla pratade bara om Greta. Jag tyckte det var skumt för på bilder såg jag att hon inte satt där ensam. Det är ju i det kollektiva som den största styrkan ligger, säger Helena Molin som då studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö.

Molin vill skildra de ungas gemensamma kamp för en klimaträttvis framtid. Nervöst beslutar hon sig för att besöka en fredagsstrejk och riktar då in sig på de unga i strejkförsamlingen. Idén presenteras och får snabbt gehör.

I april 2019 börjar Helena Molin, tillsammans med Olga Ruin och Angelica Ruffier, att filma hur klimataktivisterna mobiliserar sig, träffar intresseorganisationer för att utbilda sig och så småningom planerar för en global klimatstrejk. I september 2019 flockas så 7,6 miljoner människor i 185 länder för att demonstrera mot den rådande klimatpolitiken och vädja om en framtid.

Filmsekvenser tonsätts av nyhetsuppläsare. Valrörelser avlöser varandra, pandemin kommer och går. När Tidöregeringen tillträder redogör uppläsarna för att miljödepartementet ska avvecklas och att en ny rapport slår fast att Sverige inte ser ut att nå klimatmålen för varken 2030, 2040 eller 2045. Med lugn beslutsamhet berättar Greta Thunberg för kameran att klimatrörelsen ska gå in i en ny fas: civil olydnad. I de efterföljande klippen filmar Helena Molin hur de unga klimataktivisterna formar mänskliga blockader utanför oljeraffinaderier, inför regeringsmöten och bolagsstämmor.

– Det är ingen som tycker det är kul att sitta i en blockad hur många timmar som helst, men de ser det som ett nödvändigt ont eftersom ingenting fungerar. Jag har aldrig träffat personer som har en så stark moralkompass som de här ungdomarna, säger Helena Molin.

I en rad klipp släpas klimataktivisterna bort av ordningsvakter, några av dem fälls för ohörsamhet mot ordningsmakt. Men inget tycks ske på det politiska planet. Flera av medlemmarna i gräsrotsrörelsen börjar uppleva tyngden av klimatkrisen på sina axlar. Klimataktivisten Ell tittar in i kameran medan rösten tjocknar:

”Det har blivit för tungt, jag orkar inte känna, jag orkar inte vara hoppfull. För hopp är handling och vet man inte längre vad man ska göra kan man inte agera längre. Det är svårt att ha hopp. Jag har gett upp. Jag tror inte längre det kommer bli bättre”, säger Ell.

Samtidigt börjar Greta Thunberg åka med en flottilj, med segel hissade mot krigets Gaza, lastad med livsförnödenheter. Bägge gångerna frihetsberövas hon av israeliska myndigheter. I ett klipp, inspelat av henne själv, sitter hon i ett kalt rum någonstans i Barcelona. Tårar och snor rinner: ”Jag har helt accepterat att med den politiska utsatthet som jag har och det extrema politiska läget som är så… jag kommer inte leva ett långt liv”, säger Greta Thunberg.

De som började som högstadie- och gymnasieelever börjar nu bli vuxna. De får relationer, växer ur kläder, får längre hår, men engagemanget fortsätter. I klipp skanderar Donald Trump till en jublande skara att USA ska ”Drill, baby, drill”, alltså fortsätta borra efter olja. Klimataktivisterna börjar rannsaka sig själva, hur de hade kunnat jobba för att engagera fler, få fler politiker att lyssna.

– Det känns inte upplyftande för yngre generationer att se hur de mobiliserade en kamp och så många människor 2019, men att inget blev bättre politiskt, säger Helena Molin och fortsätter:

– Däremot finns ett solklart perspektiv: att vi ska skademinimera. 1,6 grader är bättre än 1,7 grader, och det är bättre än 1,705 grader, vilket gör att klimatkampen absolut aldrig slutar.