Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är myllret som gör mässan.
Jag kommer aldrig att glömma min första Bokmässa. Jag var där med min skrivarbror A, vi hade gett ut varsin debutroman. Jag tänkte att hela Göteborg, spårvagnar och allt, skulle ha avstannat av hänförelse över min bok, men det visade sig att det fanns andra romaner på den där mässan.
Med avund såg jag på de äldre kollegorna som hade fyra–fem titlar under bältet. Bokmässan, och världen, var deras.
Men myllret. Många stör sig, en del skräms av det. För mig ger det hopp. Mätning efter mätning visar att unga människor knappt kan läsa längre, och om de kan så orkar de inte, inte längre än textremsan under ett Tiktokklipp som visar en studsande kamel.
Mässgolvsmyllret i Göteborg bland montrar och seminariesalar är en rörlig protest mot alla dessa mätningar, vi är så många och vi älskar att läsa böcker och vi vill höra människor tala om dem.
Nu har jag själv skrivit sex böcker, och jag kommer att stå där i myllret och avundsjukt titta på de unga debutanterna.
När jag skulle på förlagsmiddag det där första året (Förlagsmiddag! Jag!) hamnade jag bakom en kvinna vid garderoben. ”Står du i kön?” frågade jag, och fick till svar: ”PO är och röker.”
Det tog mig lång tid att förstå hur i all världen de orden var tänkta att besvara min fråga. Men det gjorde de ju. Det outtalade svaret var: ”Jag väntar bara på min man PO Enquist som tar en cigg utomhus, så gå förbi du.” Och kvinnan jag talade med var Gunilla Thorgren – åh, vilken förtrollad kväll!
Kanske var det samma år som Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa hälsade på mig (mindre litterärt intresserade åskådare skulle dra den obildade slutsatsen att jag slet åt mig hans hand och nervöst bräkte mitt namn i hans öra.) Och som skådespelaren kom ner i hissen till hotellbaren vid tvåtiden på natten, endast iklädd morgonrock, och påtalade att nu var det minsann dags att stänga och gå hem.
Det var nog inte samma år; de stora namnen skiftar, titlarna byts ut. Myllret på Bokmässan är detsamma. Jag har inga skäl att tro att det har glesnat. Vi äro fortfarande tusenden.
Nu har jag själv skrivit sex böcker, och jag kommer att stå där i myllret och avundsjukt titta på de unga debutanterna. Bokmässan, och världen, är deras.
Läs mer:
Fler kåserier av Helmerson, till exempel om kvinnors oförmåga att föra viktiga samtal.
Veckans mest lästa kåseri – av Lillebror.
