Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Journalisten Lisa Boda är aktuell med en bok som fördjupar bilden av en karikatyr vi alla känner till: kulturtanten (”Dom kallar oss kulturtanter”, Romanus & Selling). Nyligen kunde man läsa delar av hennes slutsatser här i DN (6/9).
Boken och texten gör tydligt hur central den kulturintresserade kvinnan är för svenskt kulturliv, och enligt mig för bildningsidealet i stort. Hon dominerar besöksstatistiken på teatrar, bibliotek och dansscener. Hon både läser och skriver mer än andra och hon bär upp både fin- och populärkulturen. Så självklart ska gruppen hyllas.
Men där Bodas text slutar börjar min. Boda ser kvinnan, men inte kapitalet. Den bransch jag verkar i (finansbranschen) ser varken eller.
Medianåldern för arv i Sverige ligger på omkring 55 år och eftersom kvinnor oftast överlever sina partners ärver de i praktiken två gånger
För mig är det märkligt att en bransch som är mästare på att sniffa upp pengarna missat att göra just det när det kommer till den kulturintresserade kvinnan. Eftersom kvinnor lever längre än män är det ofta de som till sist sitter på hushållets samlade förmögenhet. Medianåldern för arv i Sverige ligger på omkring 55 år och eftersom kvinnor oftast överlever sina partners ärver de i praktiken två gånger. Så nu när 40- och 50-talisternas bostads- och fondförmögenheter byter ägare är kulturkvinnan huvudperson i två av pengabranschens starkaste trender: the feminization of wealth (allt större andel av världens privata kapital hamnar hos kvinnor) och silver economy (marknaden för konsumtion och sparande utgörs mer och mer av äldre).
Tillsammans med juristen och skribenten Thomas Eriksson belyste jag finansbranschens blinda fläck för den kulturintresserade kvinnan (Dagens industri, 26/6). I Schweiz, där Thomas var bosatt i femton år, var kapitalförvaltarna närvarande i foajéer, på vernissager, teatrar och filmfestivaler. Det var där relationer till kapitalstarka kunder knöts. Hemma i Sverige är det i stället golfturneringar, whiskyprovningar och föredrag om fornminnen som utgör kryddan i kapitalförvaltarnas erbjudanden till förmögna kunder.
Det är inte bara i Schweiz som branschen fattat vilken viktig kund kulturtanten är. Emma Wheeler, som leder arbetet med kvinnors förmögenheter på internationella finansbolaget UBS, menar att lösningen inte är att utbilda kvinnorna i finansiell teori, utan att utbilda rådgivarna. Det är alltså inte kvinnorna som behöver lära sig om kapitalförvaltning utan rådgivarna som måste lära sig vilka som kommer att bli deras viktigaste kundgrupp.
Det är inte kvinnorna som behöver lära sig om kapitalförvaltning utan rådgivarna som måste lära sig vilka som kommer att bli deras viktigaste kundgrupp.
Sverige saknar i dag skatteincitament för kulturgåvor, men även här börjar det ske en förändring. I sin utredning ”Ett investeringsprogram för kultur” (SOU 2026:31) föreslår utredaren Karin Forseke en skattereduktion för gåvor till kultur och att staten matchar privata gåvor. Ambitionen är att en statlig miljard ska locka fram fem gånger så mycket privat kapital. Skulle staten agera på Forsekes förslag blir det knappast svårt att hitta givare, många av dem sitter redan på första parkett.
Lisa Boda gick på jakt efter kulturtantens själ, den svenska finansbranschen har inte ens börjat leta. En bra start är att läsa ”Dom kallar oss kulturtanter”. Resultatet kan förvisso bli en inte alltid så välkommen uppvaktning av kulturtanten själv, för vem vill mingla med en säljare mellan första och andra akt? Däremot lär det bli en välkommen uppbackning av svenskt kulturliv när finansbranschen behöver betala sig in i både fin- och fulkulturen.
Läs mer:
Lisa Boda: Jag gick på jakt efter kulturtantens själ
Recension: Därför ska du aldrig underskatta en kulturtant
