Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vägen svängde, men inte Erik. Det är Liljeholmskajen i mars, det ser ofarligt ut men Stockholms lömskaste isfläck har väntat hela vintern på detta ögonblick, som en tålmodig ninja.
Ni vet hur det är: man tänker att man ska hinna parera på något sätt, få ner en fot, en hand, men det går ingen tid alls, tiden går faktiskt bakåt – kroppen ligger på marken men hjärnan sitter fortfarande kvar på cykeln, obekymrad, visslande att jag är delulu, du är delulu, hela världen är delulu.
Så kommer förvåningen: ramlade jag? Sedan känslan av djupaste förnedring. Därefter smärtan. Och så stoltheten: Visa för allt, allt, allt i världen inte smärtan.
Jag ställer mig upp. ”Hur gick det?” frågar den annalkande byggjobbaren som sett allt.
Höftbenet sitter strax under halsmandlarna, skrapsåret på armen är stort som ett pitabröd. ”Det gick finfint”, säger, joddlar, kvittrar jag. ”Ingen fara alls!”
Jag tror att även om mitt huvud hade rullat av och stannat vid hans fötter hade det fortfarande försäkrat, med en sista utandning: ”Ingen fara alls!”
Man visar inte sin smärta. Någon skulle invända: Män visar inte sin smärta. Och kanske är det så, att vi penisbärare på ett särskilt sätt präglats på att det ligger en stor skam, en förlorad heder i att dels ramla omkull som en annan tönt, dels visa att det krossade pannben som blev följden faktiskt ger upphov till visst obehag.
Svenska män är fascinerade av två saker: Romarriket och det faktum att Stefan Schwartz en gång spelade en halvlek med brutet ben.
Man vill till varje pris inte besvära någon heller, med sin klumpiga, obekväma kropp. Har jag fått en hjärnblödning, säger ni? Men så pinsamt! Tusen ursäkter, fru kirurg, ni hade säkert mycket roligare saker för er än att akutoperera vid den här tiden.
Nu känner jag att det är lite tungt att andas här, och några väl valda scener ur mitt liv utspelas för mina ögon. Men allt går finfint. Ingen fara alls!
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om den döde ”Gudfadern”-stjärnan som namngav en egen cowboyhatt.
