Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Innan samtidens mest kända antikvetare tänkt en enda tanke om det som hände för tusentals år sedan tog hennes mamma med henne till British Museum. Väl där ville hon, som nästan alla små besökare, helst se liken.
Men helt nära de lindade egyptierna, långt bak i en låst monter, fanns något annat, mer vardagligt: ett bröd som hade passerat sin bäst före-dag med sisådär fyratusen år.
Mamman lyfte Mary för att hon skulle kunna se det, och just då kom en man med speciella krafter förbi. Han såg att hon inte såg, trollade fram en nyckelknippa och låste upp. Försiktigt, försiktigt tog han ut brödet och höll det framför flickan. Helt nära.
Ögonblicket blev Mary Beards introduktion till antiken. Hon berättar om det i sin nya bok ”På tal om klassiker” – som på engelska har den rätt underbara undertiteln ”The shock of the old”.
Jag tror att många av oss har sådana ”brödögonblick” i våra liv: en lärare, en tränare, en främling som gör eller säger något extra, som i precis rätt tid ger oss metaforiskt bröd att tugga. I efterhand kan de stunderna verka närmast magiska, delvis på grund av den enorma skillnaden mellan deras betydelse och hur lite de kostar för de som erbjuder dem.
Så, vilka är brödögonblicken i era liv, kära läsare?
Min egen tanke går till en kille på en resebyrå på Sveavägen. Ja, det är så länge sedan att det var så man gjorde om man ville boka sig en tripp – man träffade en människa som satt bakom en disk.
Jag var sliten och förvirrad, behövde verkligen komma i väg, vart spelade mindre roll. Men mina behov motsvarades inte av mina resurser och killen bara skakade på huvudet. Nej du, grabben, för så lite har vi inga resor, jag rekommenderar att du går på bio i stället? Eller kanske upptäcker Hässelby. Han flinade, men sedan kollade han en extra gång, och ytterligare en, och gick bort och pratade med sin chef. Och när han kom tillbaka sa han: ”Eller, förresten, vi har ett sent återbud här …”
Femhundra spänn och ett dygn senare såg jag för första gången Neapelbukten, och blev nog aldrig riktig densamma. Nu är ju detta – att veta var man helst vill semestra – inte lika imponerande som att ledas till en karriär som Oxfordprofessor med rader av böcker, tv-program och utmärkelser. Men för mig, i mitt lilla liv, var detta en milstolpe.
Så, vilka är brödögonblicken för er, kära läsare? Och finns det måhända någon av dessa människor ex machina kvar, någon som sent omsider skulle kunna få ett tack?
Läs mer:
Förra Herr B-kåseriet: … och i den här montern visas ett par stofiler av nordeuropeisk typ
Herr B-klassikern: Min kroppsform passar inte mina kulturella intressen
DN:s intervju med Mary Beard: ”Vill inte bara omge mig med figurer vars åsikter jag delar”
