Omskakande roman om advokaten och de unga mördarna

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det började med flyktingströmmen 2015. Den unge advokaten Viktor Banke reste då till Ungern och såg hur man byggde ett taggtrådsstängsel mot Kroatien för att hindra flyktingar att passera gränsen. Han blev sedan en engagerad asylrättsjurist och när den svenska flyktingpolitiken bytte skepnad och hårdnade skrev han 2017 boken ”Andrum. Om stölden av en flyktingkris och de bestulna”.

Här har Viktor Banke flyttat sig bort från den akuta flyktingfrågan till ett annat svidande samhällsproblem: De minderåriga kriminella pojkarna, som av stridande gäng rekryteras till beställningsmord.

I ”Det som en gång var eld” får vi följa en brottmålsadvokat som börjar sitt arbete som jurist med en orubblig tro på rättssystemet. Han åtar sig fall med unga pojkar som han till att börja med på allvar tror att han kan hjälpa. Den glade, rundkindade missbrukaren Sancho som alla gillar, den nätverkskriminelle Amir, Jounis som får 14 år för mord och den 13-årige Abbas, som han träffade på som 9-åring.

Romanen är för övrigt pepprad med namn på konstnärer och författare. Inte alltid särskilt väl omhändertagna i gestaltningen, men ändå

Advokaten ringer och hälsar på dem så ofta han hinner när de sitter inlåsta, tar emot deras samtal, försöker få dem att resonera lite vettigt, har kontakt med deras föräldrar. Det är mycket Bror och Mannen och fist bumps. Hans klienter är ju barn och han vill dem väl, få dem på rätt spår, inte bara göra jobbet och ordna så lindriga straff som möjligt. Men det tär på krafterna att ha hopp och illusioner. Och att jobba som en galning dygnet runt. Han blir sjuk, får sömnsvårigheter och går med raska steg mot utbrändhet.

Som antyds kommer glöden i ”Det som en gång var eld” att falna. En titel som hälsar till Ann Jäderlunds diktsamling ”Som en gång varit äng” från 1988. Romanen är för övrigt pepprad med namn på konstnärer och författare. Inte alltid särskilt väl omhändertagna i gestaltningen, men ändå: Pär Lagerkvist, Peter Dahl, Hans Gedda, Stig Claesson, Edvard Munch, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Olle Baertling, Sara Mannheimer, Torsten Renqvist, Stig Dagerman, Czeslaw Milosz, Kjell Westö, Evert Lundquist, Harry Martinson. Jag funderar på vad det betyder. Dekorationer? Eller rop på hjälp i denna jämmerdal? Kan en stackars utbränd advokat få styrka och tröst av kultur i sitt dagliga arbete med vidrigheter?

De unga mördarna är svåra att hjälpa, det är hårt bundna i sina gäng med knark och skulder och hämndaktioner. När de kommer ut åker de snart fast igen, ny omgång och så en till. Med känd utgång, för det allra mesta.

Något blir tydligt i rättssalen när Amir ler ett slags ”gatustridsleende” mot den som står inför rätta för att ha skjutit på honom. Amir är uppenbarligen inte bara ett offer. Han har ”i någon mån solidariserat sig med förövaren snarare än systemet”. Det visar sig att klienterna är perverst intresserade av vem som kör med vem, vem som skjutit vem. Konflikterna följs ”som vore det Premier League”.

Advokaten konstaterar: ”Den minsta gemensamma nämnaren är moral. De har en annan moral än resten av samhället.”

Och det känns verkligen tröstlöst. Parallellsamhället dånar fram med andra regler och prioriteringar där den gängse samhällsmoralen är helt ointressant. Viktor Banke ställer de svåraste, avgörande frågorna på högkant; ”om staten inte längre är den starkare parten och klienten inte längre är den svagare parten, vad är jag då?” Staten ska ju ha våldskapitalet, men håller det på att ändras?

Oavsett vissa brister i stil och gestaltning är det här en mycket värdefull roman. Omskakande, tankeväckande, skrämmande.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker