Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det går märkvärdigt långsamt. Sommarlandskapet glider förbi i ungefär den takt som man önskar se sin begravning nalkas. Mina medpassagerare stirrar ned i telefonerna och ser sina anslutningar svischa förbi i mycket högre fart. När det plingar i högtalarna tittar alla upp, nu ska vi få veta när vi kan väntas nå Köpenhamn.
Men i stället: ”Det här är er tågvärd. Ursäkta, men jag, hm, undrar om det finns en lokförare ombord?” Det blir tyst en stund, sedan kommer ett fnittrigt snack i gång. ”Sa hon lokförare? Vem tror ni kör nu? En bagare?”
Snart stannar tåget helt och det kommer ett nytt pling: ”Kan han eller hon i så fall omedelbart komma till vagn 2.”
Jag älskar att åka tåg. Är sällan så lugn som med ett säte, en bok och många rälsmil framför mig. Jag försvarar ofta färdsättet. Det är inte alls så krångligt att boka, säger jag. Dessutom är det jättesällan man blir utsugen ur ett pyttelitet fönster.
Men det här dygnet, på väg hem från Italien, har rälsgudarna gaddat ihop sig.
Det börjar i Karlsruhe, i gryningen. Mitt tåg har ställts in och jag har blixtpackat och sprungit och hunnit med en tidigare avgång. Jag tar till och med en nöjd selfie på perrong 3 just innan … ingenting händer. Ingenting? Jo, tio minuter senare försvinner all information om att tåget någonsin skulle ha funnits.
Jag får kramp i ena vaden, för hur jag än försöker finns inte plats att sätta ner hälen
Sedan eskalerar det. Tjänstemannen i den ena infokiosken ger mig lika tydliga informationer som tjänstemannen i den andra – dock helt oförenliga. Ytterligare fyra tåg försvinner och efter fem förvirrade timmar är jag tillbaka på perrong 3. Där tar jag en identisk, bara något mindre nöjd, selfie.
Det femte tåget kommer, men blir serietidnings-fullt. Jag får kramp i ena vaden, hur jag än försöker finns det inte plats att sätta ner hälen. Det är klämskador och skrik och det är, framför allt, en två meter lång uteliggare som svarar ”men … jag letar efter Ferdinand” på alla frågor. Till exempel: Skulle du kunna flytta dig bara typ en centimeter?
Det lättar i Mannheim. Men precis när det börjar likna en vanlig resa måste tåget tyvärr vända, och tyvärr på en station långt ifrån den planerade rutten. Jag missar tre anslutningar och bokar om, bokar om, bokar om, men i Hamburg hinner jag faktiskt med kvällens sista tåg norrut.
Det stoppas upp av en dansk som tappat bort sitt pass. Och sedan går loket sönder.
Så när jag morgonen därpå, efter två timmars sömn, får höra att det saknas någon som kan köra blir jag bara full i skratt. Och ännu gladare att jag inte flyger.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Är det för sent att lära sig åka tunnelbana?
Herr B-klassikern: Gissa om detta är skrivet av en människa? (2022)
De senaste veckornas mest lästa kåseri – av Saša.
Alla DN:s kåserier samlas här.
