Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Sören ”Sulo” Karlsson
”Hundarnas sång. Peace, Love & Pitbulls och Thåströms 90-tal”
Norstedts, 200 sidor
Inte heller jag fattade grejen med Thåströms skräniga industrirockband Peace, Love & Pitbulls trots att jag går i gång på uppenbara influenser som Ministry, Front 242 och Nine Inch Nails. När det begav sig på nittiotalet hade mitt tonåriga jag dessutom fullt upp med att lyssna ikapp punkikonens tidiga karriär med Ebba Grön och Imperiet. Nu i efterhand känns det fortfarande som om Thåström hade svårt att leva upp till ambitionerna på engelska och när han väl hittade formen på tredje plattan, som kort och gott heter just ”3”, var projektet redan på upphällningen.
Därför är det intressant att Sören ”Sulo” Karlsson ägnar en ny bok åt att försöka förklara poängen med Peace, Love & Pitbulls, som mest blivit en parentes i ”Pimmes” produktion. Författaren och musikern (med ett förflutet som frontman i Diamond Dogs) närmar sig Thåström på kollegial nivå, men kallar honom också för sin ”barndoms ledstjärna” med allt vad det innebär. På så sätt fortsätter han i mångt och mycket att odla mytbilden kring sångaren som valde att peta ner sig själv från piedestalen och sedan klättra upp på den igen.
Sulo har på senare år bistått både ”Babsan” och Kikki Danielsson med att skriva memoarer. Men den som väntar sig något lika självutlämnande om mannen som brukar kallas Sveriges enda rockstjärna lär bli besviken. ”Hundarnas sång” är, som författaren framhåller, ingen biografi, utan ”snarare ett dokument över en artist som ville förnya sig och vad han var beredd att offra på vägen”. Likheterna med de två tidigare föremålen stannar således vid folklighetens förbannelse.
Sulo tecknar ett porträtt av Peace, Love & Pitbulls som ett slags frigörelseprojekt.
”Hundarnas sång” handlar om hur Thåström, som han säger, ”tappade bort sig själv” redan på första soloplattan, där han egentligen hade velat plocka in fler industriella element. Mot den bakgrunden tecknar Sulo ett porträtt av Peace, Love & Pitbulls som ett slags frigörelseprojekt. Fram träder bilden av en nödvändig kontinuitet snarare än avbrott. I synnerhet om man återvänder till de soloplattor – ”Xplodera mig 2000” (1991) och ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” (1999) – som föregick respektive följde flykten från ett kvävande svenskt musikklimat.
Thåström är knappast den första konstnären att gå i exil eller stöta sig med etablissemanget; Sulo nämner honom i samma andetag som Strindberg, Fröding och Almqvist. Men framför allt vill han belysa vikten av det självvalda stålbadet i förhållande till den återupptagna solokarriären. I termer av kommersiellt självmord var det kanske inte så mycket soundet som provocerade som själva sveket mot den artist Thåström förväntades vara efter den stora Bellmanhitten ”Märk hur vår skugga” med Imperiet.
Här finns bara sådant som redan utspelats inför öppen ridå.
Flytten gick till Amsterdam och så småningom hem igen. Först med kärleken Amanda Ooms, sedan utan och snart med igen. Däremellan äktenskap, skilsmässa och faderskap. Den som söker skvaller får däremot leta någon annanstans. Här finns bara sådant som redan utspelats inför öppen ridå. Eller på den amerikanska fotografen och aktivisten Nan Goldins porträttfoto av en rödgråten Ooms, taget efter att Thåström lämnat henne för en annan.
Man inser att albumtiteln ”Mannen som blev en gris” torde bära på ett visst mått av självkritisk självinsikt. Men Sulo överlåter åt läsaren att dra dylika slutsatser om manligt svineri i skapandets förlåtande namn, oavsett om det handlar om svikna partners eller fockade bandmedlemmar. ”Jag var nog lite envåldshärskare”, erkänner Thåström. Uppbrotten är samtidigt själva essensen av en artist som alltid är på någon annanstans: utan irrfärder, ingen storstilad hemkomst.
Det hade varit en lågt hängande frukt att beskriva Thåström som en svensk Odysseus. Men Sulo skippar den sortens litterära analyser och nöjer sig med att citera några homeriska Thåströmrader ur ”Från himlen sänt” på allra sista sidan: ”Sen så sjöng sirener / Å ni föll ner på knä / Å sen så sjöng ni med mig / Döva som ni e”. De flesta av oss är nog tacksamma över att slippa en total avförtrollning av Thåström. Men nog hade man velat veta vilken operasångerska som fick fason på hans kärvande röst när han var beredd att sluta skrika och börja sjunga igen.
Läs fler texter om musik och alla texter av Johanna Paulsson.
