Hon styr försvarsmiljarderna: Viktigt att våga ifrågasätta

I mars 2024 vajar den blågula flaggan vid Natos högkvarter i Bryssel. Efter 200 år av militär alliansfrihet är Sverige nu en del av försvarsorganisationen.

Statsministern har skrivit under avtalet där vi lovar att försvara de övriga 31 medlemsländerna – och de oss.

– Nu står vi här, stadigt, tillsammans för fred och frihet. En för alla, alla för en. I kväll inleds en ny epok för Sverige, säger Ulf Kristersson (M).

Men mycket har redan förändrats. Rysslands krig mot Ukraina är inne på andra året och runt om i Europa rustar länder för en ny verklighet.

Sverige är inget undantag, men decennier av nedrustning kräver historiska satsningar.

Politikerna låter miljarderna regna över försvaret, där varje större beslut kan ge konsekvenser för säkerheten.

Ett tungt ansvar vilar nu på Försvarsmaktens nya ekonomidirektör, dalkullan Ellen Rova.

En månad efter Natointrädet börjar hon sitt nya jobb – mitt i den största försvarsomställningen i modern tid.

Maj 2026, Livgardet, Kungsängen. Det är strax efter lunchtid och ett fönster står på glänt i ett fullsatt mötesrum. Runt bordet sitter militära chefer, nästan uteslutande män, med uppmärksamheten fäst mot en kvinna.

– Det här är ÖB:s nya plan för effektivare ledning, säger Ellen Rova och klickar vidare i sin presentation.

DN får varken dokumentera eller lyssna in allt. Planen är en del av den pågående strategin att flytta ut mer ansvar i organisationen, där förmågan att agera snabbt kan vara skillnaden mellan liv och död.

– Det är en omställning av hela systemet. Försvarsanslagen ökar kraftigt och planeringen ligger på nivåer långt över vad Sverige hanterat tidigare, säger Ellen Rova.

Som högra hand till både överbefälhavaren och generaldirektören är hon en maktfaktor att räkna med. Det är Ellen Rovas uppgift att få ledningen att förstå vad besluten kostar och hur de påverkar soldaterna ute på fältet.

– En del av det handlar om hur vi kan tänka nytt. Jag tänker därför mindre i termer av makt och mer i termer av ansvar, säger hon.

När försvaret nyligen valde franska fregatter framför svenska Saab hamnade frågan först på ekonomidirektörens bord.

– Det handlar inte om att välja den lägsta prislappen i ett excelark. Man måste väga samman operativ effekt, leveranssäkerhet, kostnad över tid och hur snabbt förmågan kan komma på plats.

Men det finns alltid risk för korruption och att skattemedel läggs på fel resurser.

– Jag tycker att man ska vara rak med att vi måste öka tempot utan att sänka kraven på kontroll, säger hon.

Ellen Rova är klädd i uniform i dag, men har en civil bakgrund. Att ge sig in i försvaret var inget som intresserade henne som yngre. Faktum är att det knappt pratades om vare sig krig eller lumpen under uppväxten i Mora på 2000-talet.

Intresset väcktes när hon flyttade till Stockholm och började arbeta med försvarsfrågor på Ekonomistyrningsverket.

Nu, 14 år senare, är hon med och bygger en helt ny krigsorganisation.

– Jag har byggt upp en kompetens som kan nyttjas och känner en plikt. Här kan jag göra skillnad.

Efter mötet skämtar kommendör Magnus Lüning glatt med Ellen Rova medan de promenerar genom regementet. Han basar över den Mellersta militärregionen, som samordnar den militära verksamheten och leder hemvärnet i området.

Duon stannar till vid en grön bandvagn längs vägen. Den har nyligen modifierats för att hålla längre.

– Den är en del av hemvärnsförbanden vi utbildar och behövs för att vi ska kunna komma ut till de skyddsobjekt vi bevakar, säger Magnus Lüning.

Men trots ökat stöd så hackar systemet, enligt kommendören. Han pekar på att myndighetsbeslut ibland krockar med det operativa arbetet i en organisation där många chefer ska säga sitt.

– Pengarna för operativ verksamhet och totalförsvar finns inte alltid där utan måste slussas runt. Det blir lite glapp i verksamheten ibland, och det vill vi få bort.

Han har varit del av nedrustningen och minns hur kollegor sparkades i början av 2000-talet. Nu skriker försvaret i stället efter kompetens samtidigt som kritiken mot för låga löner kvarstår.

– Det är alltid resursbrist och har alltid varit. Besluten som fattas av politiker eller militära system är lite för kortsiktiga ibland och då får du svängningar som i vissa fall blir förödande, säger Magnus Lüning.

Han tillägger att han känner sig trygg i sin roll, men alltid kan önska sig mer.

– Jag har ansvaret för försvaret av Stockholm så det är klart man skulle vilja se en luftvärnskanon på varje tak men vi får börja med det vi har.

Ellen Rova instämmer i att personalfrågan är en av de största utmaningarna. Målet är att hela krigsorganisationen ska öka från runt 90 000 till 130 000 personer fram till 2035.

– Vi måste hålla kvar fler och använda kompetens smartare, säger hon.

Det är därför mindre bra när frågor som den om försvarets trosor blir medialt stoff. Kvinnliga soldater har vittnat om skav i åratal, och nu har samarbeten med specialister inletts.

– Om personlig utrustning inte fungerar för den som ska bära den så tappar vi både uthållighet, förtroende och i förlängningen operativ effekt. Där ska man vara ärlig, vi borde ha kommit längre tidigare.

***

Maj 2026, World Trade Center i Stockholm. Ellen Rova dyker upp med andan i halsen på konferenscentret. Det är inspirationsdag och en forskare läser högt ur intervjuer med Försvarsmaktens medarbetare.

”Jag tycker vi administrerar ihjäl oss”.

”Det enda sättet att få någonting att hända i det här byråkratiska helvetet som vi har är ju att gå vid sidan av byråkratin”.

Citaten möts av spridda mummel i rummet. Att det finns en viss frustration och kritik mot interna strukturer är ingen nyhet.

Inte heller för Ellen Rova.

– Ja, jag känner väl igen den bilden och det är en av våra högst prioriterade frågor. Jag kan konstatera att problemen finns, säger hon.

Liknande larm har kommit från Försvarshögskolan.

– Volymen ökar, men system, kultur och ledarskap hinner inte utvecklas i samma tempo. Då riskerar man förmåga, kvalitet och personalens hållbarhet, har forskaren Aida Alvinius sagt till DN.

Och trots att de ekonomiska resurserna finns används de inte alltid fullt ut. Under ett antal påhittade krisövningar, där Gotland invaderades och stridsfordon för miljarder gick upp i rök, blev det tydligt att det administrativa samarbetet mellan myndigheterna behöver stärkas. Övningen visade att brister som otydlig ansvarsfördelning och strikta regelverk hindrade snabba beslut.

Under förra årets upplaga av Folk och Försvar betonade ÖB Michael Claesson själv vikten av att göra upp med byråkratin.

– Allt motstånd mot detta måste jag betrakta implicit som en fientlig handling och agera därefter, sa han.

För att möta utmaningarna arbetar Ellen Rova bland annat med att utveckla en ny ekonomimodell.

– Där har vi haft en ganska ineffektiv hantering som kostat mycket. Nu gäller det att bygga om systemet och förenkla allt från tidsredovisning till hur kostnaderna fördelas i organisationen, säger hon.

Maj 2026, Kungsängens skjutfält.

Ellen Rova lyfter pistolen och kisar med ena ögat innan hon trycker på avtryckaren. Skotten ljuder över skjutbanan och träffar tavlan.

I dag råder ett lugn över området, men annat var det i våras när militärövningen Aurora 26 gick av stapeln. Då samlades tusentals soldater från Sverige, tillsammans med allierade och Ukraina, för att testa försvarsförmågan.

Att bekanta sig med vapnen hon tar beslut om är en naturlig del av Ellen Rovas arbete, men i en riktig krigssituation är det inte på slagfältet utan på högkvarteret vi hittar henne.

Där handlar mycket om att navigera bland politiska beslut och att prioritera bland olika viljor.

Ellen Rova föredrar att hålla sig utanför den politiska debatten och fokuserar på det hon kan påverka.

Säkert är dock att effekten av de beslut som tas nu ännu inte kan förutses.

Hur redo är ni om krisen är ett faktum?

– Vi är redo, men förmågan kan alltid skruvas upp och bli vassare.

Hon hymlar inte med att det finns utmaningar, som att navigera i en hierarkisk organisation där många starka viljor gör förändringsarbetet krävande.

– Men jag vill kunna titta tillbaka och veta att jag gjorde det jag kunde och vågade ifrågasätta och omvärdera när saker ändras. Det är särskilt viktigt i det här omvärldsläget.