Ingenting är givet i Ella Littorins samtidsskräckroman

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Hur länge kan man leka utan att förstöra sin framtid? Den märkliga Sigrid i Ella Littorins debutroman ”Rummen” uppfångar från sin barndomsbästis att man måste sluta leka i tid. Annars skulle det barnsliga ”märkas på våra läppar när vi behövde kyssa alla killar som var efter oss.”

Sigrid bestämmer sig för att avstå alla vänner och alla behov, både egna och andras. Det är lätt gjort: hon bor ensam på en typisk litterär herrgård, komplett med levande porträttvägg i matsalen, en ödesdiger trappa, källare och utspridda grindstugor, trotjänare och stallflickan Linda med det olycksbådande leendet och kontrollen över hästarna.

Landsorten kommer tillbaka i svensk litteratur, men i form av slott och herresäten, där både Carina Rydberg och Tone Schunnesson nyligen slagit sig fria. Jo, Shirley Jacksons ”Vi har alltid bott på slottet” knackar på, men också hästarna hos Johanne Lykke Holm och Gertrud Hellbrand travar förbi. Och Jilly Coopers hästmänniskor, deras intriger och melodramatiska svekdressyr i det brittiska klassamhället, komplett med sex och våld.

Sigrid befinner sig, mycket medvetet tycks det, inuti alla dessa hög- och lågfiktioner, och sliter med att leva upp till sina många roller.

För ”Rummen” är en gotisk samtidsskräckroman som springer runt i genrelabyrinten: inte med gott humör, men med ett friskt och opålitligt temperament. Det är alltså Sigrid som för ordet. Hon döljer förstås genretroget en tragedi ur det förflutna, men med hjälp av en talande natur – vindar, själfulla träd, virvlande åvatten – och människor som inte kan säga det de skulle vilja uttrycka, i form av den dementa grannen, den elaka och misshandlade mamman, den hotfulla fadern – så skapas en svajande verklighetskontakt.

Vem är egentligen ond, eller utsatt, och hur gick det till när Sigrid blev ensam i världen och fick sitt språk?

Littorin roar läsaren genom att hela tiden skruva sin verklighet lite för långt. På vilka meriter kan unga Sigrid tilltala världen såhär? Är det familjen Addams som parodieras med högsta stämningsläge, eller döljer sig något annat under ytan? Ingenting är givet, och lång näsa till den som letar trauman, för Sigrid är den första att skratta kallt.

Det är kusligheten som behöver detaljskärpan, känslan för det sköna som en frist. För något har hänt i huset som inte går att prata bort

Men så skriver Ella Littorin fram en avvikande bror, komplett med tågintresse och konkretionsbehov, stor rädsla och en naiv blick på smärtan han möter. Systern besöker honom på hans gruppboende, där han nådigt tar emot på villkor att han slipper komma hem. Han lever i en flyktfantasi, hon i en annan.

Och för läsaren skapas en vemodig tvekan inför porträttet av brodern, som kan höra ljudet av vind på en perrong och lever i andra dimensioner, men också blev angripen av sin pappa för att spela ”mer efterbliven än du redan är”. Spelar också han, längst inne i sitt gömställe?

När Littorin bryter illusionen, och låter Sigrid drömma om hur hennes bästsäljande debutroman hyllas i Nyhetsmorgon, stör det bygget. Men bortsett från det kan Ella Littorin sin sak. Hon tilltalar sina läsare som en uppjagad människa: ”Eftersom jag behövde uppleva detta, behöver ni också läsa det.” Men beskriver också hur det är att läsa i solen som gör ”bokens sidor randiga av skuggor, så att bokstäverna rör sig som i en roddbåt på öppet vatten. ”

Det är kusligheten som behöver detaljskärpan, känslan för det sköna som en frist. För något har hänt i huset som inte går att prata bort. Fast rummen berättar på sitt sätt. ”Inga ord hörs. Jag kan inte föreställa mig hur sådana ord skulle ha låtit.”

Läs fler texter av Ulrika Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur