Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ingen som har följt detta krig trodde väl att fyra timmar av ”proportionerliga” USA-attacker mot mål i Iran skulle få regimen där att lägga sig platt och plötsligt gå med på alla Trumps krav.
Så blev det inte heller.
Det fredsavtal som USA:s president nästan dagligen påstår är ”mycket nära” verkar mer avlägset än någonsin. Och den iranska krigsmakten, som han gång på gång kallat tillintetgjord, har uppenbarligen kraft att slå tillbaka mot sina fiender.
I stället visar attackerna ännu en gång att det inte är USA:s president som styr händelseutvecklingen. Han bara reagerar på vad Iran gör. Som Wall Street Journals konservativa ledarsida skriver:
”Trump vill inte höra detta, men han dansar efter Irans pipa”.
Inget som presidenten prövar har hittills haft någon som helst verkan på regimen i Teheran. Och han har sannerligen prövat det mesta: dödliga attacker mot enskilda ledare och militär infrastruktur, smicker och beröm, hot om att ”radera ut en civilisation”, samtal i Pakistan, en amerikansk sjöblockad.
Läget är ändå inte mer fördelaktigt ur amerikansk synvinkel än det var den 28 februari, då kriget inleddes. Det är sämre: den iranska regimen sitter kvar och håller världen, inklusive USA, i ett strypgrepp med sin stängning av Hormuzsundet.
Denna flaskhals, genom vilken 20 procent av världens olja normalt passerar, var som bekant öppen före krigsutbrottet.
Trump lovade under valrörelsen 2024 att det inte skulle bli några flera krig för USA. För mindre än ett år sedan väntade han sig på fullt allvar att tilldelas Nobels fredspris.
Men när historikerna en dag summerar hans tid vid makten är risken i stället stor att de främst kommer att förknippa honom med ett förödande krig i Iran.
Precis som Jimmy Carters eftermäle kom att definieras av gisslandramat i Teheran 1979–81, och det katastrofala försöket att befria de 52 inlåsta amerikanerna där på hans order.
I förra veckan fick Trump frågan om han tänkte beordra en kommandoräd mot de iranska förråden med anrikat uran. Han svarade att han hade funderat på det i början av kriget.
– Men jag kände inte för att bli som Jimmy Carter.
Politiskt är det svårt att tänka sig två mer olika presidenter. Men nu håller Trump ändå på att bli som sin föregångare: en president som låter islamister på andra sidan jordklotet överskugga allt annat han gör.
Läs mer:
USA attackerar flera mål i Iran
Nathan Shachar: Irans ledare är inte längre rädda för Israel och USA




