”Sentimentalitet”, svarar författaren Isabella Nilsson på frågan om vilken egenskap hon föraktar mest. ”En perversion som man för övrigt nästan bara möter hos män. Jag har aldrig mött en sentimental kvinna.”
Något i hennes kritik träffar rätt. Nästan alla kvinnor jag känner har ett praktiskt förhållande till starka känslor.
Jag känner igen en scen som återkommer i olika versioner. Mannen ligger i sängen och talar om något han saknar: en svunnen tid, en kärlek, ett liv som inte blev. Ju mer han talar, desto större blir förlusten. Kvinnan säger att han nog reder sig. Hon har fullt upp med att få vardagen att fungera.
En kvinna jag känner sa att hon inte kan tänka för mycket på att hennes barn blir äldre. ”Jag kan inte gå in i det där”, sa hon. ”Då skulle jag drunkna. Tiden som går, att det aldrig kommer tillbaka…”
Barnet framför en blir samtidigt bebisen som nyss fanns och den vuxna som ska komma. Varje ny förmåga blir också en förlust
Det hon vägrar är inte ömheten utan den bottenlösa känslan när något håller på att ta slut. Eller när man förstår att det en dag kommer att göra det, vilket är nästan samma sak. Barnet framför en blir samtidigt bebisen som nyss fanns och den vuxna som ska komma. Varje ny förmåga blir också en förlust.
Ibland kommer insikten som ett slags blixt genom kroppen. Plötsligt öppnar sig oceaner av tid bakom det som finns framför en: allt som redan har försvunnit, allt som aldrig kommer tillbaka. Vemodet är nästan för starkt för att känna; som en ton som fortsätter ljuda långt efter att ljudet har upphört.
En vän har sagt att jag laddar saker. Det är min största gåva och min största last. Jag ser mening där det kanske inte finns någon. Ett visst ljus, ett namn, en helt vanlig eftermiddag blir plötsligt förbundet med kärleken, tiden, döden.
Känslan kan uppstå inför det som faktiskt är borta: en barndom, ett hem, en relation, en period i livet. Men också inför det som fortfarande finns och redan har börjat förvandlas till minne. Jag betraktar det som om det vore över.
Som barn sörjde jag att sommarlovet tog slut. Jag tänkte att barndomen snart också skulle vara över och började sakna den medan jag fortfarande befann mig i den.
Som vuxen cyklar jag hem en kväll i augusti. Mörkret har fått den där djupa blå tonen som det bara har i slutet av sommaren. Längs den ödsliga asfaltsvägen står grönskan mörk och trött, några blommor lyser ännu i vägkanten. Luften är kallare än jag väntat mig. Snart är det höst och sedan vinter.
Jag har på något sätt missat sommarens ljus. Och den gamla känslan kommer tillbaka: nu är sommarlovet slut.
Jag hade så fullt upp med att få vardagen att fungera.
Man kan inte gå in i det där. Man riskerar att drunkna.
Man tänker på den älskade, föreställer sig henne som gammal, död eller förlorad, känner en bottenlös ömhet som får det att svindla
Och sentimentaliteten gör en heller inte nödvändigtvis mer empatisk. Den starka känslan får en inte alltid att fråga den kanske snart förlorade människan hur hon faktiskt har det.
Man lever sig inte nödvändigtvis in i den andres verklighet, utan i sin egen känsla inför bilden av den andre. Man tänker på den älskade, föreställer sig henne som gammal, död eller förlorad, känner en bottenlös ömhet som får det att svindla. Det är som en ton som hörs genom allt, ett nästan fysiskt tryck i bröstet.
Ja, ni hör. Det låter sentimentalt.
Men vad är det egentligen vi föraktar?
Vemod är smärtan över förgängligheten. Sentimentaliteten börjar kanske när smärtan fästs vid en bild, när känslan börjar betrakta sig själv och bilden får anspråk på att säga något om verkligheten.
Man ser det levande från en framtid där det redan är borta. Bilden av barnet blir viktigare än barnet som faktiskt står där.
Min pappa brukade berätta om sin hamster som dog när han var liten. Redan när det hände föreställde han sig hur han ett halvår senare skulle stå i gymnastiksalens kalla ljus och minnas den. Han var pojken vars hamster hade dött och regissören som placerade honom i rätt ljus.
Så sentimentalt. Fast sorgen var säkert verklig.
Det är just problemet. Känslan kan vara fullständigt sann. Jag kan vara förtvivlad, ömsint eller rädd. Men ur intensiteten drar jag lätt en slutsats: detta betyder något. Sentimentaliteten tar ett steg till: eftersom jag känner det så starkt måste berättelsen vara sann. Känslan blir ett bevis.
På 1700-talet kunde sensibilitet uppfattas som en moralisk förmåga. Den som grät inför andras lidande visade att hon inte var förhärdad. Men misstanken följde nästan genast: är tårarna ett moraliskt organ eller en föreställning som arrangeras för en själv?
Ta Werther i Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, som vi med rätta hånar. Inte för att han känner för mycket, utan för att Lotte måste bära hans kärlek, naturen, döden och hela universum. Han älskar henne och använder henne samtidigt för att erfara sig själv som den som älskar.
För Werther är känslan alltings mått och den yttersta sanningskällan. Om världen är kall, rörig och felordnad blir passionen det enda som inte tycks ljuga.
Sanningen är en känsla: det är sentimentalitetens löfte.
Men känslor är inte sanna på det sättet. Om jag känner skuld betyder det inte att jag har gjort något fel. Om jag känner mig instängd betyder det inte att jag måste fly. Om jag känner en avgrundsdjup ömhet betyder det inte att den andre vill bli älskad så som jag föreställer mig. Det tog 38 år att lära sig det.
I dag har sentimentaliteten en negativ laddning, åtminstone under sitt eget namn. Då betyder den övertydliga känslor, övertydlig musik, kitsch, idealisering och manipulation. Men funktionen lever vidare under finare ord: autenticitet, sårbarhet, trauma, igenkänning, nostalgi, vibe.
Cringe är skammen inför den som laddar saker och människor med alltför stark betydelse utan ironisk distans
När någon försöker för mycket eller gestaltar känslor alltför tydligt och ensidigt kallar vi det cringe. Cringe är skammen inför den som laddar saker och människor med alltför stark betydelse utan ironisk distans.
Samtidigt lever vi mitt i en nästan patologisk nostalgi. Det förflutna framkallas genom ett gammalt typsnitt, ljudet från en dator eller genom att inrätta sitt liv som en hemmafru på 1950-talet. Då kallas det estetik.
Sentimentaliteten kan göra en självupptagen och handlingsförlamad. Den kan förväxla en stark känsla med en sann beskrivning av världen. I den meningen förstår jag mycket väl varför någon skulle förakta den.
I augustimörkret såg jag i några sekunder det jag älskade från en framtid där det redan var borta. När jag kom hem var barnet nästan oigenkännligt mycket större än i början av sommaren. Ibland gör sentimentaliteten det nästan outhärdligt att se på honom: jag ser samtidigt bebisen som försvunnit och den vuxna han ska bli.
Kanske är det där sentimentaliteten kan bli något annat än förlamning: när den våldsamma ömheten leder tillbaka till det som faktiskt finns framför en
Men jag måste uthärda det. Han finns ju här. När han gråter håller jag honom. Han är fortfarande liten och behöver skyddas. Kanske är det där sentimentaliteten kan bli något annat än förlamning: när den våldsamma ömheten leder tillbaka till det som faktiskt finns framför en. Till att hålla, hjälpa, skydda.
Och den ömheten är inte bara privat. Också politiskt kan den bryta igenom ett språk där människor blir kategorier, åtgärder och problem som ska lösas. Ett barn är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse.
Det är också en sanning.
Inte hålla fast bilden, utan låta sig hållas.
Läs fler texter av Isabelle Ståhl
