När jag ser SVT-dokumentären ”Arvtagarna” tänker jag att det mest intressanta med Lundsberg kanske inte är att miljön möjliggör grymhet, utan att detta nästan hela tiden ligger fullt synligt på ytan. Våldet, ritualerna, pennalismen. Ettorna kallas ”tarmar”. En elev välkomnas tillbaka till skolan med en rasistisk skylt. Man vill nästan säga: vad väntade ni er? Har ni inte läst ”Ondskan”?
Men frågan blir snabbt större och märkligare än så. För människor går hela tiden in i institutioner vars tragedier redan är kulturellt välkända. Vi går in i kärnfamiljen efter Norén. In i romantiska relationer efter sekler av litteratur om beroende och förnedring. In i akademin efter alla vittnesmål om kyla och maktspel. Vi känner redan till traumat. Ändå fortsätter människor gå in genom dörren.
Den starkaste scenen i dokumentären är därför kanske inte själva våldet, utan ögonblicket när Gunilla von Platens son sitter i bilen på väg tillbaka till skolan och darrar. Han vet att mer psykisk tortyr väntar. Men han måste tillbaka, måste gå färdigt terminen.
Där reduceras hela internatmyten plötsligt till något mycket enkelt och mycket gammalt: känslan av att vara beroende av ett system som samtidigt bryter ned en.
En anonym elev beskriver ett helt system av regler och privilegier. De yngre har som uppgift att svara i telefon, får inte ha händerna på bordet när de äter, kan bli utsatta för oväntade övergrepp på nätterna. Det finns ett poängsystem och de ”poänglösa” sitter ensamma på sina rum. Man lär sig snabbt när man ska skratta, tiga, försvinna.
Och samtidigt: baroner, grevar, storstadsbarn, utlandssvenskar, artighet, ledarskapsträning. Släkter där generation efter generation gått på internat. Man lär sig disciplin. Man lär sig föra sig ordentligt. Man går i kyrkan varje dag.
Det är kanske därför internatskolan fortsätter fascinera kulturellt långt efter att dess oskuld gått förlorad. I Guillous ”Ondskan” från 1981, är det inte bara brutaliteten som stannar kvar, utan också miljön: korridorerna, tromännen, husfadern, stegen genom natten, känslan av att världen utanför långsamt upphör. Ondskan är inte abstrakt i boken. Den är rumslig. Arkitektonisk nästan. Som ett klimat.
På ett sätt handlar detta nästan om motsatsen till Hannah Arendts idé om ”den banala ondskan”. Arendt beskrev ondskan som administrativ, tanklös, grå. Eichmann framstod inte som demonisk utan som skrämmande normal. Men vissa kulturella former av ondska fungerar nästan tvärtom. De verkar genom ritual, symbolik, aura och teatralitet. De är inte banala utan övertydliga.
Här tänker jag på teatervetaren Leo Markos märkliga och väldigt vackra avhandling ”Live sense”, som rör sig mellan femtonhundratalets japanska nō-teater och Darth Vader. Markos stora fråga är egentligen inte ondska, utan varför vissa figurer eller former fortsätter kännas levande och outtömliga för oss. Hos nō-dramatikern Zeami är detta kopplat till begreppet hana, ”blomman”: den flyktiga kvalitet som gör att en gestalt plötsligt framträder med särskild närvaro. Men denna närvaro kan inte skapas genom total transparens. Tvärtom skriver Zeami: ”When there are secrets, the Flower exists.”
Det levande måste innehålla något undflyende.
Det är därför Vader blir så intressant för Marko. Inte för att människor ”gillar onda figurer”, utan därför att Vader fungerar genom en märklig kombination av extrem tydlighet och fortsatt gåtfullhet. Den svarta masken, den mekaniska andningen, ”the dark side”: allt är nästan löjligt övertydligt. Vader är inte psykologiskt realistisk ondska utan ondska som ikon, som stil, ritualiserad form. Ändå finns där något sorgligt, ensamt, och vi får aldrig tillgång till personen bakom masken. Vader är ett ”mörkt tecken” som verkar helt begripligt men fortsätter producera mysterium. Marko beskriver detta som ”the secrecy of the obvious” – hemligheten i det uppenbara. Något som ligger helt öppet och ändå fortsätter undandra sig full förståelse.
Och kanske är det där Lundsberg börjar bli kulturellt intressant.
För det kusliga är inte alltid det dolda. Freud skriver i ”Das Unheimliche” inte främst om det helt främmande, utan om det märkligt familjära: något man redan känner igen och just därför upplever som oroande. Det kusliga är ibland inte monstret som döljs, utan det som redan står helt synligt framför oss och ändå fortsätter utöva makt över fantasin.
I vår egen tid fungerar många offentliga figurer på ett liknande sätt. Donald Trump bygger en stor del av sin dragningskraft på övertydlighet. Aggressionen, narcissismen och gränslösheten ligger hela tiden öppet på ytan. ”I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters”, sa han under valrörelsen 2016. Det är ett häpnadsväckande uttalande, som från en serietidningsskurk. Men just därför fungerar det. Transparensen upplöser inte auran utan förstärker den.
Han iscensätter sig också ständigt som förföljd och missförstådd. Och kanske är det just denna kombination som gör liknande figurer så svåra att avfärda psykologiskt. Masken visas hela tiden öppet, nästan aggressivt: här är jag, här är makten, här är mörkret. Men personen bakom masken förblir ändå märkligt undanglidande.
Och kanske är det därför sådana världar fortsätter dra människor till sig trots att våldet redan är känt. För det som återkommer i berättelserna om Lundsberg är inte bara skräcken utan också intensiteten. Före detta elever talar om en extrem närhet. ”Man blir inte vänner, man blir syskon”, säger en av dem i dokumentären.
Det märkliga är kanske inte att människor dras till mörka system, utan att mörkret så sällan behöver döljas
Det är inte så konstigt. Ju hårdare och mer sluten världen blir, desto mer laddade framstår de små ögonblicken av mänsklig värme. I ”Ondskan” är det inte främst våldet jag minns, utan Pierres sönderslagna glasögon, Eriks omsorg efter misshandeln, den lilla tillflyktsorten i våningssängarna medan våldet i korridoren fortsatte utanför.
I efterhand tror jag att min roman ”Eden” (2023) delvis började som ett slags förklädd fanfiction om Erik och Pierre i ”Ondskan”. Jan Guillou skulle antagligen få en hjärtattack av att höra det, särskilt eftersom han senare skrev ganska giftigt om boken. Inte för att jag älskar internatvåld, utan för att jag tror att jag försökte förstå varför klaustrofobiska system ibland producerar en så särskild intensitet i relationer.
Det märkliga är kanske inte att människor dras till mörka system, utan att mörkret så sällan behöver döljas. Ibland står det redan skrivet överallt i korridorerna. Och ändå fortsätter människor gå in genom dörren.
Läs mer:
Camilla Läckberg Sköld: Min son stortrivs i gemenskapen på Lundsberg
Susanne Nyström: Omgivningen kan inte fortsätta blunda när överklassen leker ”Flugornas herre”
Inifrån Lundsberg: ”Att vägra lyda en order är lika med socialt självmord”
