Kristina Lindquist: Det är inte teaterns uppgift att leverera känslor på beställning

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det får man ge Jonas Gardell – han vet hur man sätter i gång en debatt. Utan hans populistiska vevande (Expressen 27/4) hade väl ingen brytt sig om att prata dramatik på kultursidorna just nu. Som exempel hade Erik Holmström från Malmö dockteater inte på ett föredömligt sätt fått chans att förklara hur frigrupperna står för ”markservicen med konstnärlig utveckling” i Teatersverige (Expressen 14/5).

Flera har reagerat på att jag i mitt förra inlägg (DN 5/5) lite drastiskt skrev att teatern kan överlåta de starka berättelserna och den traditionella dramaturgin åt strömningstjänsterna, där den sortens estetik dominerar. Malin Axelsson menar att jag lämnar ”walkover till Netflix” (Expressen 11/5), Odin Romanus att jag missar ”teaterns styrka” i relation till det ”klassiska historieberättandet” (DN 10/5) medan Stina Ekblad tolkar mig som att jag anser att berättandet inte är tillräckligt trendigt (DN 8/5).

Det jag vill säga är det motsatta, eftersom vi lever i en tid besatt av ”berättelser”, ”narrativ” och ”storytelling”. Den traditionella dramaturgin har blivit ett tryggt och säljbart format som används för att kränga allt ifrån politik till bilar och det lyckade familjelivet.

Det går inte att komma ifrån att det i vår tid finns ett element av manipulation i den starka och medryckande berättelsen

I vintras skrev Wall Street Journal om hur amerikanska företag desperat försöker rekrytera ”storytellers” i syfte att kontrollera berättelsen om sig själva (12/12). Det går inte att komma ifrån att det i vår tid finns ett element av manipulation i den starka och medryckande berättelsen. Och när Gardell vill kunna berätta för sina vänner vad en teaterföreställning handlar om är det denna kommersiella logik han rör sig i.

Det är därför talande att Odin Romanus bygger hela sin argumentation på vad unga människor ”vill ha”. Som konstnärlig ledare för ”Elfte timmen” på Göteborgs stadsteater ser han en publik som suktar efter att ”skratta och gråta tillsammans”. ”De vill ha kärlek, blod och tårar. Inte kiss i tårtor”, skriver han.

Det är underbart att ”Elfte timmen” introducerar Strindberg för en ny publik, men om kidsen hade hatat ”Fröken Julie” hade det knappast gjort den till en sämre pjäs

Jag är inte säker på att Romanus talar för alla i sin generation, men låt oss säga att han gör det. Att folk vill känna saker på teatern, svepas med av starka berättelser och slippa störande illusionsbrott som tvingar dem att tänka själva. Bye, bye Brecht. Är det verkligen scenkonstens uppgift att ge folk vad de vill ha? Att leverera känslor på beställning? Är en nöjd publik verkligen ett bra mått på konstnärlig kvalitet och risktagande? Självklart måste teaterhusen sälja biljetter, men för mig som kritiker är det nog en icke-fråga vad folk ”vill ha” – oavsett generation. Det är underbart att ”Elfte timmen” introducerar Strindberg för en ny publik, men om kidsen hade hatat ”Fröken Julie” hade det knappast gjort den till en sämre pjäs.

Romanus menar också att de unga själva måste besvara vad som ”kommer efter” det postdramatiska paradigmet, men detta har ingenting med generationer att göra utan handlar om vilka impulser och tendenser som rent dialektiskt ger varandra. Ur att ”kissa i tårtor” utan dialog föds kanske dramatik av Elfriede Jelinek och Christina Ouzounidis, som låter teatertexten bli materiell och hypernärvarande som text på scenen.

I linje med detta kan man fundera på om anledningen till att en dramatiker som Jon Fosse spelas så sällan i Sverige är att han ”underpresterar” i fråga om handling, vändpunkter och klassisk dramaturgi

När Romanus beklagar föreställningar som är ”osammanhängande” och ”oengagerande” för det tankarna till en konflikt i litteraturvärlden för snart tio år sedan, där Bonnierförlagens vd menade att Nobelpristagare ”underpresterar i digitala tjänster” eftersom ljudboksformatet kräver raka och tydliga berättelser (DN 22/3 2018). I linje med detta kan man fundera på om anledningen till att en dramatiker som Jon Fosse spelas så sällan i Sverige är att han ”underpresterar” i fråga om handling, vändpunkter och klassisk dramaturgi.

För vad händer egentligen i Fossepjäser som ”Och aldrig ska vi skiljas” eller ”Dröm om hösten”? Enkelt. Inte särskilt mycket. Om man inte är intresserad av hur scenanvisningar och repliker skapar ett slags motsättningarnas nollpunkter där Gud eller utopiska impulser kan uppstå och framträda.

Scenkonsten är helt enkelt oberäknelig, tvetydig och krävande till sin natur och ligger närmare lyrikens ”blixtsnabba överklivningar” än prosan, som Leif Zern uttryckte det häromåret (DN 2/4 2025). Att vara skeptisk mot att de ”starka berättelserna” ska dominera på teatern är alltså inte samma sak som att avfärda den skrivna dramatiken – snarare tvärtom.

Läs mer:

Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?

Leif Zern: Befinner vi oss i ett undantagstillstånd eller en slutstation?

Stina Ekblad: Om Jonas Gardell kallas föråldrad – vad är då jag?

Odin Romanus: Vi vill ha kärlek, blod och tårar – inte kiss i tårtor

Hampus Hallberg: Alla som går mycket på teater vet exakt vad Jonas Gardell menar