”Jag drömmer om att bli accepterad som svensk”

Efter tre år i Sverige började hans drömmar att utspela sig på svenska i stället för på modersmålet dari.

– Språkforskare brukar säga att när du börjar drömma på ett nytt språk, då har det nya språket fått så stor betydelse för dig att det kopplas till dina djupaste känslor och tankar, säger Johannes Zeeshan Lövestam Öberg.

Vad skulle språkforskare säga om hans eget sätt att tala? En sirlig, lite prästerlig svenska med värmländska inslag, där ”älskar” ibland blir ”älsker” och ”jobbar” blir ”jobber”.

– Jag älsker Sverige, men älsker Sverige mig?

– Jag jobber på Coop parallellt med studierna.

Han är en 26-årig socionomstudent med sidbena och plirig blick bakom glasögonen. Nu sitter han på trappan till det röda huset i byn Gjutaregården där han blev vuxen – en värmländsk idyll.

Sjön Björken glittrar nedanför ängssluttningen.

Det är ingen dum plats att diskutera två frågor som under 2000-talet stigit allt högre på den politiska dagordningen, i takt med att Sverige fått allt större minoriteter med rötter i andra länder.

Vem är svensk? Och vem ska tillåtas att bli svensk medborgare?

När Johannes Zeeshan Lövestam Öberg tog studenten i Sunne firade många skolkamrater med sitt gamla hemlands flagga.

– Men jag hade en svensk flagga. Det är ju Sverige som är mitt hemland.

Svensk invandringspolitik har stramats åt kraftigt sedan vändpunkten 2015, året då Johannes Zeeshan Lövestam Öberg som en av 163 000 asylsökande kom hit. Sverige ska nu ligga på ”EU:s miniminivå” i mottagandet.

De senaste åren har svenska medier fyllts av personer som ska utvisas enligt den nya, hårdare lagstiftningen.

Men det här är inte en sådan berättelse. Johannes Zeeshan Lövestam Öberg har permanent uppehållstillstånd, och hotas inte av utvisning.

Det här reportaget handlar om nästa steg: När invandrare ska släppas in i den nationella gemenskapen. Johannes Zeeshan Lövestam Öberg har tänkt mycket på vad det skulle innebära.

– Sverige har gett mig så mycket. Nu ska jag inte låta som en nationalist, men… att jag vill bli medborgare betyder att jag älskar Sverige. Jag vill vara en del av mitt land.

Johannes Zeeshan Lövestam Öbergs resa mot svenskheten återspeglas i hans namn. När han kom hit hette han Zeeshan Haidari.

Johannes är förnamnet han tog när han konverterade till kristendomen för några år sedan. Det är det tilltalsnamn han svarar i telefon med och numera oftast använder – men han är också fortfarande Zeeshan.

– Johannes symboliserar för mig min nya identitet i Sverige. Och Lövestam Öberg – det är min svenska familjs efternamn.

Hans svenska familj?

Vi tar det från början.

År 2000 föddes i afghanska provinsen Ghazni en pojke som fick namnet Zeeshan. Familjen Haidari var hazarer och shiamuslimer, och därmed måltavlor för talibaner och sunnimuslimska terrorgrupper.

När han var fyra år flydde familjen över gränsen till Pakistan. De fick ett svårt liv som illegala migranter i miljonstaden Quetta.

– Pappa dog i en kolgruva när jag var elva. Då blev jag familjeförsörjare. Jag slutade skolan och började jobba med att sälja kavajer på en marknad.

Sunnimuslimska terrorister utförde ofta våldsdåd på marknaden.

– Jag såg människor dödas framför mina ögon. Terrorister kom dit, sköt med kalasjnikov och sprängde bomber. De dödade sådana som såg ut som jag, hazarer. När jag gick till jobbet visste jag aldrig om jag skulle komma levande därifrån.

Terrordåden mot hazarmarknaderna i Quetta blev allt grövre. I februari 2013 dödades 91 personer när en bomb exploderade i en vattentank. Zeeshan fick mardrömmar. Till slut stod hans mamma inte ut med att ha sin son på marknaden. Hon lånade pengar och sålde guldsmycken för att betala flyktingsmugglare att ta hennes son till Europa.

Smugglarna hade ett nätverk av ”herdar” som eskorterade gruppen i etapper genom Iran och Turkiet, i bilar och till fots. Efter flera månader kom de fram till Medelhavet. En gummibåt skulle föra dem till Grekland.

– Vi var 43 personer i en båt för tio. Det blev hål och den tog in vatten. Jag kunde inte simma. Vi räddades av den grekiska kustbevakningen.

I en ryggsäck hade Zeeshan allt han ägde: En telefon inslagen i plast, kläder och lite pengar. När båten började sjunka flöt ryggsäcken iväg, berättar han.

– När jag förlorade telefonen tappade jag kontakt med min familj i Pakistan. Jag försökte senare få tag i dem via Röda korset men lyckades inte.

I Grekland fick han te och bulle av kristna hjälparbetare med kors på tröjorna.

– Efter det sökte jag mig till korset.

I Österrike hörde han en annan afghansk flykting med släkt i Sverige berätta om landet i norr som erbjöd skolgång och trygghet.

– På färjan från Kiel såg jag den svenska flaggan, med korset. Jag trodde Sverige var kristet då. Först senare förstod jag att Sverige är det kanske mest sekulariserade landet i världen.

I Sverige hamnade Zeeshan i Torsby i Värmland. Hösten 2017 träffade han Karin Lövestam Öberg, diakon i Svenska kyrkan som engagerat sig för många asylsökande.

– Jag minns att jag ringde hem till Hasse från bilen och sa: Jag har med en kille hem. Migrationsverket har plats åt honom i Torsby, men det är inte så bra där och han behöver vila upp sig lite. Är det okej att han bor hos oss?

Hennes make Hans Öberg gav tummen upp. Zeeshan var inte den förste asylsökande som fått sova några nätter hemma hos dem.

Dagar blev till veckor. Zeeshan stannade i det röda huset utanför Sunne.

– När jag kom hit hade det gått två och ett halvt år sedan jag flydde från Pakistan. Jag hade tappat tron på vuxenvärlden. Men i det här huset fick jag tillbaka all kärlek man får från sina föräldrar.

Efter några veckor frågade Zeeshan om han fick kalla Karin och Hans för mamma och pappa.

Karin Lövestam Öberg sa bestämt nej.

Likt många andra ensamkommande unga män med rötter i Afghanistan har det gått bra för Johannes Zeeshan Lövestam Öberg på arbetsmarknaden. Vid sidan om universitetsstudierna har han arbetat i flera år, på Coop i Sunne och i Göteborg, samt på hvb-hem.

Så varför får han och tusentals andra i samma sits inte bli svenska medborgare, rösta i riksdagsval och bli del av Sverige fullt ut?

– Det beror på att Migrationsverket inte accepterar mitt pass från Afghanistan.

För permanent uppehållstillstånd krävs att man ska kunna göra sin identitet sannolik i svenska myndigheters ögon. För att bli svensk medborgare ligger ribban högre. Då måste identiteten vara styrkt.

– Identitetsfrågan handlar om säkerhet. Vi ska veta vilka personer som beviljas svenskt medborgarskap, säger Maria Lager, rättslig expert på Migrationsverket

Ett rimligt krav – som i praktiken blir besvärligt för personer med rötter i länder som Afghanistan och Somalia, där folkbokföringen anses bristfällig.

Johannes Zeeshan Lövestam Öberg har fått ett afghanskt pass via afghanska ambassaden i Stockholm. Det är utfärdat före talibanernas maktövertagande 2021 – men underkänns av Migrationsverket och Migrationsdomstolen.

Migrationsverket skriver att afghanska id-handlingar generellt ”inte styrker innehavarens identitet i sådan utsträckning som krävs för att hen ska kunna bli svensk medborgare”.

– Vi har överklagat till Migrationsöverdomstolen. Uppgifterna i mitt pass är korrekta. De är hämtade från afghansk folkbokföring som faktiskt existerar, även om Migrationsverket tvivlar på den, säger Johannes Zeeshan Lövestam Öberg.

Ytterligare en faktor komplicerar hans ärende. Ett år efter att han anlände till Sverige skrev Migrationsverket upp hans ålder upp med två år – utan att någon medicinsk bedömning gjordes.

”Migrationsverket bedömer att du inte har gjort sannolikt att du är minderårig”, står det i beslutet från 2016.

Ända sedan Johannes Zeeshan Lövestam Öberg kom hit har han hållit fast vid samma uppgifter: Han är född i mars år 2000. Men genom beslutet hösten 2016 satte Migrationsverket i stället hans födelsedatum till 2 mars 1998 – vilket förvandlade honom från minderårig till vuxen, i svenska myndigheters ögon.

– På den tiden hade jag inget sätt att bevisa att jag verkligen var född år 2000. Men jag var säker på att min pappa hade registrerat mig i staden Janghori, där jag föddes.

Genom kontakter lyckades han senare få ett ombud att besöka folkbokföringskontoret i Janghori. I arkivet återfanns hans personuppgifter: Zeeshan Haidari, född den 8 mars 2000, son till Mohammad Ali och sonson till Ali Juma.

En så kallad tazkira, en afghansk nationell id-handling, utfärdades. Tazkiran låg till grund för det pass som han senare fick via ambassaden.

Johannes Zeeshan Lövestam Öberg kämpar ännu för att återfå de två år som han anser att Migrationsverket har stulit från honom. Det är en kamp i motvind. Eftersom svenska myndigheter har så låg tilltro till afghanska id-handlingar spelar det liten roll att det står att han är född den 8 mars 2000 i hans tazkira och i hans pass.

– Andra afghaner som också blivit åldersuppskrivna säger att jag borde släppa det, och i stället se det som en vinst. ”Du får gå i pension två år tidigare”, säger de. Men för mig är det viktigt. Det handlar om min identitet, säger han.

Om man varit folkbokförd i Sverige i minst tio år och vill bli svensk medborgare finns möjlighet till dispens från kravet på styrkt identitet. Men i praktiken finns ändå fallgropar som stänger vägen till medborgarskap.

Det vet Johannes Zeeshan Lövestam Öbergs jämnåriga kompis Habib Ahmadi, en snusande snickare i Sunne vars värmländska är grövre än Zeeshans:

– Folk som gör gôtt åt Sverige och bidrar – varför ska vi inte få bli medborgare? undrar Habib Ahmadi.

Som 14-åring flydde han ensam till Europa genom att gömma sig på en lastbil som körde över gränsen från Turkiet in i Bulgarien. Han fastnade i Polen och tvingades söka asyl där – men flydde vidare mot Sverige där hans storebror redan hade uppehållstillstånd.

När Habib Ahmadi kom hit år 2014 fick han snabbt permanent uppehållstillstånd.

I dag har han en svensk sambo, Sanna Frykman, och en ettårig son, Elias. De har just flyttat in i ett nytt hus i Sunne.

Liksom Johannes Zeeshan Lövestam Öberg har Habib Ahmadi sedan dag ett i Sverige hållit fast vid samma födelsedatum: Den 29 juni 1999. Det som lägger krokben för hans väg till svenskt medborgarskap är att polska myndigheter registrerade hans födelseår som 1997.

– Det blev fel där i Polen, på grund av en tolkmiss.

Dessutom uppgav hans storebror ett annat födelseår – år 2000 – åt Habib i en skrivelse till svenska myndigheter. Brodern skrev även Habib och inte Habibullah, hans formella namn.

– Jag använder bara Habib och alla kallar mig för det. Min bror har aldrig sagt Habibullah. Men Migrationsverket ser det som att jag har använt flera identiteter, säger han.

Ytterligare en väg till medborgarskap kan vara om man har nära familjemedlemmar som är svenska medborgare och kan intyga ens identitet. Det hoppades Habib Ahmadi på. Han har en syster och en mamma som lyckats bli svenska medborgare – och dna-prov som bevisar släktskapet.

– Men då sa Migrationsverket nej, eftersom mamma och min syster har fått sina medborgarskap på dispens, utan att själva kunna styrka sin identitet, säger Habib Ahmadi.

Regeln bekräftas av Sara Sjudin, sektionschef på Migrationsverket:

– Om en person har fått sitt svenska medborgarskap baserat på de här undantagen så kan den personen i sin tur inte intyga en annan persons identitet.

DN ber Migrationsverket om statistik över hur många som stoppas från att bli svenska medborgare för att de inte kan styrka sin identitet. Sektionschef Sara Sjudin svarar att Migrationsverket under de fyra första månaderna 2026 har fattat beslut i 1 693 medborgarskapsärenden med sökande från Afghanistan.

– 770 av dem har fått avslag och 923 har beviljats medborgarskap, säger hon.

Det vanligaste skälet till avslag är just att den sökande inte anses kunna styrka sin identitet.

– 27 procent av alla medborgarskapsansökningar från afghaner och somalier i år har avslagits av det skälet, säger Sara Sjudin.

Johannes Zeeshan Lövestam Öberg behöver ingen statistik för att veta att problemet är stort. Han vet många välintegrerade personer som inte tillåts bli svenskar.

– Nu pratar regeringen dessutom om att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Ska tusentals av oss leva tillfälliga liv i Sverige, där vi hela tiden riskerar att kastas ut ur vårt hemland?

Solen går ner över sjön Björken. I vardagsrummet häller Karin Lövestam Öberg upp kvällste till sin make – och till den 26-åring som för snart nio år sedan frågade om han fick säga mamma.

Den 17-årige Zeeshans fråga och Karins hårda nej har blivit en rolig historia nu.

– Jag minns att jag sa: Okej, jag kallar dig för Karin. Men i mitt hjärta säger jag mamma.

Snart sågs den forne kavajförsäljaren från Quetta som en del av familjen av Karin, Hans och deras tre biologiska barn.

Karin Lövestam Öberg berättar om hur banden med Zeeshan växte sig starka. En morgon i köket upptäckte hon att han lagade spruckna ägg som skulle kokas med tejp på samma konstiga sätt som hon själv gjorde. En annan dag satt de i bilen i ett gnistrande vinterlandskap, med musik från P2:s ”Klassisk morgon” i stereon.

– Det känns precis som i en film, tänkte jag. Just då sa Zeeshan: ”Det känns precis som att vi är i en film”.

Till slut var det Hannes, deras yngsta biologiska barn, som föreslog att de skulle adoptera Zeeshan även formellt.

– ”Känner ni inte det, att han hör ihop med oss?”, sa Hannes. Jo. Det kände vi ju.

Adoptionsprocessen blev knölig. På den tiden hade Johannes Zeeshan Lövestam Öberg ännu inte fått permanent uppehållstillstånd. Familjen mötte misstro: Var adoptionen en genväg för att Zeeshan skulle få stanna i Sverige?

– Men alla som vet nåt om asylprocesser förstår att det underlättar inte ett dugg att adoptera någon när den asylsökande har fyllt 18 år. Och inte är det till hjälp för att bli medborgare heller, säger Karin Lövestam Öberg.

Så varför ville du bli adopterad, Johannes?

– Det handlar om banden mellan oss. En bekräftelse av den kärlek som mamma och pappa ger till mig, och som jag ger dem. Jag är stolt över att deras efternamn nu är mitt.

Men vad tycker hans biologiska mamma Amina? Efter att ha letat i flera år lyckades Johannes till slut spåra upp henne, och nu pratar de ofta i telefon.

– Jag förklarade. Hon förstod. Hon sa: ”Det inte är många i världen som har två mammor.”

Karin Lövestam Öberg bryter in.

– Jag tyckte det var fint när du flyttade till Göteborg. Då frågade Amina lite strängt: ”Vad sa din svenska mamma när du flyttade? Grät hon?”

Johannes sa att jo, nog hade Karin gråtit en skvätt.

– ”Det var bra”, sa Amina då.

Om ett halvår är Johannes Zeeshan Lövestam Öberg färdig socionom. Han slukar nyheter och politiska debatter. Sommar i P1 är ett favoritprogram, han brukar lyssna när han springer sin dagliga löprunda.

– Häromdagen sommarpratade Sebastian Ingrosso. Han berättade om alkoholmissbruk och våld i familjen. Min socionomhjärna gick igång på högvarv.

Att få bli svensk medborgare skulle vara lite som att bli adopterad, tycker han.

– Jag drömmer om att bli accepterad som svensk.