Jakten på ny tystnad – nunnorna flyttar

De har valt ett liv i tystnad, kyskhet och fattigdom. Men allt är inte som vanligt i Karmelitklostret i Glumslöv. För en tid sedan kallade nunnorna in arkitekten Carl Kylberg för råd om en omfattande renovering.

De ville bygga en ny sjukvårdsavdelning intill klostermuren. Dessutom behövdes ett större kapell – och en fasadrenovering med sanering av ämnet PCB. Carl Kylberg blev fundersam.

– Om vi ska putta in så många miljoner i ett projekt, ska vi då inte göra det på en plats som kommer att fungera bra även på lång sikt, undrade han.

Så kom det sig att klostrets priorinna, moder Maria av bebådelsen, började intressera sig för fastighetsmarknaden.

– Vi skickar Hemnet-länkar till varandra, och har veckovisa avstämningar på telefon, säger Carl Kylberg.

När nunnorna flyttade in i början av 1960-talet låg klostret för sig självt ute på åkrarna. Utanför klostermuren har man utsikt över böljande fält ner till havet, Ven och Själlands kust.

Sedan dess har bruset från motorvägen en bit bort blivit högre. Tågen susar förbi med jämna mellanrum. Och så har villorna i den intilliggande orten Rydebäck krupit närmare. Nu skiljer bara en smal landsväg klostret från de nybyggda husen.

– De trivs bra här och vill inte lämna människorna de har kontakt med i närområdet. Samtidigt störs de av mopeder och grilldoft, säger Carl Kylberg.

Den strama byggnaden är till salu för 11,6 miljoner kronor. Systrarna ska flytta.

Första gången Carl Kylberg klev in i klostret fick han en märklig känsla. Han kände igen besöksrummet från Maud Nycanders dokumentärfilm ”Nunnan”, som uppmärksammades stort när den kom 2007.

Huvudpersonen Marta var 19 år gammal när hon lämnade sin familj och sina vänner för att gå i kloster.

”Rent konkret så lämnar jag världen, jag kommer inte hem igen. Det är för hela livet, på en plats”, sa Marta i filmen. Hon lockades av mystiken, eremitlivet ”och det fullständigt radikala”, förklarade hon. ”Jag känner att jag verkligen vill ge allt.”

Carl Kylberg slog sig ner i besöksrummet – försett med galler som skiljer nunnornas del av rummet från gästerna på andra sidan. Sedan kom Marta. Eller moder Maria av bebådelsen, som hon numera kallas.

– Vi är födda samma år, 1978. Jag hann tänka: vad har hon gjort alla de här åren? Och vad har jag själv gjort, säger Carl Kylberg.

Inne i klostret råder tystnad under större delen av dagen. Nunnorna arbetar i trädgården, med handarbete och matlagning. De äter i tystnad och har fasta bönetider flera gånger om dygnet.

Invändigt är klostret avskalat – med vitmålade tegelväggar, massiva furudörrar och mörkbrunt golv i Höganäskliniker. Det mesta är sig likt sedan arkitekt Hans Westman ritade byggnaden på 1950-talet.

– Det är få, gedigna material, säger Carl Kylberg.

Nu letar nunnorna efter något nytt. De kan tänka sig en gård att bygga om – eller att uppföra en helt ny klosterbyggnad på en passande tomt. De behöver en rejäl bit mark för sina odlingar. Och så behöver de tystnad.

– Ofta i ett fastighetsprojekt tänker man ju läge, läge läge. Nu är det plötsligt: stillhet, stillhet, stillhet. Man får tänka om helt och hållet. Så gärna på landet i en mindre kommun som Örkelljunga, Klippan eller Perstorp.

Systrarna vill helst stanna i Skåne för att ha nära till karmelitbröderna i Tågarp, som ofta är på besök och håller i mässor.

Flytten blir hur som helst ingen enkel historia. I en del av trädgården finns en liten kyrkogård där några avlidna nunnor ligger begravda. De ska också följa med.

– Det är inte helt klart hur det ska gå till än.

Carl Kylberg är inställd på en hel del byråkrati – han har hittills talat med Länsstyrelsen och Svenska kyrkan om möjliga lösningar.

– Sedan ringde en man från en begravningsbyrå som hjälpt Svenska kyrkan att flytta gravar tidigare. Så jag är rätt lugn med att den här typen av flyttar har gjorts förr, säger Carl Kylberg.

Priorinnan själv har avböjt intervju med DN – det räckte att vara med i Maud Nycanders nya dokumentär, ”Nunnan – 25 år i kloster”, som gick upp på biodukarna i höstas och sedan en tid finns även på SVT Play.

Maud Nycander tyckte knappt att hon hade något val. Hon har i alla år överösts av frågan: ”Hur gick det för Marta? Är hon kvar i klostret?”

– Marta avstår från det som för många människor är det viktigaste i livet. Familj, vänner, ett omväxlande yrkesliv. Hon gör det frivilligt, för att något annat är starkare. Det fascinerar, säger Maud Nycander.

En del blir väl också provocerade?

– Ja, men de flesta jag mött är mer undrande än upprörda. Vi lever ju i en tid med väldigt mycket intryck, hon väljer bort allt det för något inre. Det väcker nog tankar hos oss andra. Man ställer frågor om vilka val man gjort, och vilka val de har gjort.

I en liten lucka i väggen intill besöksrummets kök ligger ett fat med småkakor och en lapp. ”Till Calle – eftermiddagsfika”, står det.

Carl Kylberg är just färdig med två visningar av klostret – som klämts in mellan de olika bönetiderna. Bland intressenterna finns ett LSS-boende och ett korttidsboende. Nunnorna vill inte sälja till vem som helst.

– Det är viktigt för dem att det blir en verksamhet med hjärta.

Det är ett ovanligt uppdrag han fått. Carl Kylberg är inte religiös. Ändå har kontakten med karmelitsystrarna gett honom en och annan tankeställare, säger han.

– Jag, som alla män som närmar sig 50, börjar ju fundera på vad som är viktigt. Jag har gått igenom en skilsmässa, då fick jag förböner härifrån. Nu håller jag på att byta jobb. Det är processer som lär en något om att sätta gränser.

Han är kluven inför de val karmelitsystrarna gjort – men tycker att han blivit mer ödmjuk av tiden han spenderat i klostret.

– Man kan tycka vad man vill om Martas beslut, men jag har stor respekt för hennes val. Det är ett val som lämnar få människor oberörda, säger Carl Kylberg.