Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Jag tränger mig in i en hiss byggd för max tre personer och hamnar mage mot mage med en höggravid kvinna. Hon ler, utbrister ”gravid” och formar händerna till en bulle framför magen. Jag förutsätter att hon pratar om sig själv och gratulerar.

Nu är det tydligen inte sitt eget väntade barn hon pratar om – utan mitt. Det är inte första gången jag blir tagen för skendräktig så jag känner mig faktiskt varken kränkt eller ledsen. I stället säger jag min vana trogen: ”Nej, jag är bara fet.”

Min kommentar brukar framkalla något slags ånger, vilket känns som en välavvägd påföljd för ett så pass förfluget övertramp. Hur har de mage? Jag brukar också passa på att berätta att jag har en kronisk tarmsjukdom som gör att magen ständigt är lite svullen. Då skäms de ännu mer.

I själva verket är jag ganska nöjd med att verka gravid. Det är ju inte så vanligt att en 55-åring är havande, så jag antar att människor tror att jag är betydligt yngre än jag är. Undrar hur mycket yngre? Minst tio år i alla fall tänker jag optimistiskt. Mormor hade fyllt 40 när hon fick mamma och Madonna var 41 när hon fick sonen Rocco.

Vad är värst egentligen – att vara tjock eller att vara gammal? I longevity-eran skulle nog en rätt stor skock hävda gammal. Många står ju inte ut med att ens vara sin egen ålder, även om det känns ganska naturligt och passande. I stället satsar de allt kapital på att sänka sin biologiska ålder till ett pubertalt stadium.

Tyvärr är det uteslutande i magsammanhang som jag uppfattas som ung och fertil. På Systembolaget var det länge sedan jag avkrävdes legitimation. Häromåret spatserade jag utan att bli brutalt stoppad in på en krog för 55-plussare. Tacksamt nog tas jag inte för mormor ännu, även om jag inser att den dagen också ska komma. Då får jag åtminstone åtnjuta silverrävarnas guldkant, seniorrabatten.

Jag blir alltmer varse att tiden går. Den går ju inte att hejda. När jag berättar om saker upptäcker jag förvånat att det kan vara 30 år sedan. Forntida. Nästan som att det inte räknas då. Hur lång hållbarhet har minnen och när hamnar de på minnestippen? Kanske när man inte minns dem själv? Där är jag i alla fall inte än.

Läs fler kåserier:

Jessicas senaste: Lider jag av solsting eller odiagnostiserat ostmissbruk?

Jessica-klassikern: Misstänkt för att smuggla farliga fornfynd från Spanien

Alla DN:s kåserier finns samlade här.

Share.
Exit mobile version