Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop
Joel Alme
”Gullmar gospel”
(Razzia/Sony)
Även om Joel Almes sjunde album har ordet gospel i titeln är det inte i den bemärkelse vi vant oss vid. Det här är långt ifrån de amerikanska sydstaternas baptistkyrkor och saligt rusiga call-and-response-körer. ”Gullmar gospel” låter snarare som att Frälsningsarméns allra sorgligaste lilla orkester spelar för stressade pendlares döva öron en tisdagsmorgon två dagar innan löning i januari. Alla har ju ”nog med sitt”.
Med folkmyllret i det många gånger rätt ogästvänliga stockholmska navet Gullmarsplan som utgångspunkt, vill exil-göteborgaren som vanligt skildra de som inte nödvändigtvis syns. Alla de från söderförorternas höghus och villor som kämpar på i snålblåsten i väntan på nästa tunnelbanetåg till jobbet: ”Det är mycket man kan säga om skiten i stan, men ingen är bättre än någon annan här på Gullmarsplan”.
Just den medmänskliga förståelsen, och det engagemanget, för de som hamnar bredvid och utanför gör ”Gullmar gospel” till ännu en älskvärd Alme-skiva.
Det gäller även musiken. Hans vid det här laget närmast patenterade blandning av sextiotalets oskuldsfulla melodier och Göteborgsindiens skeva skramlighet backas upp av en perfekt kalibrerad Mattias Glavå-produktion, både elegant och luggsliten på samma gång. En kontrast som ger effekt när den dessutom ställs mot texternas diskbänksrealism. Den snitsiga kammarpoppen i ”Peters park” kontrasterar brutalt mot berättelsen om barn som förut lekte sida vid sida, men där några nu försvunnit in i gängkriminalitet.
Att genomslagskraften inte är riktigt lika sprakande som på Grammisvinnande föregångaren ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” är möjligen ett argument att hålla mot ”Gullmar gospel”, men det kan mycket väl motbevisas över tid. Almes sånger har en tendens att växa.
Bästa spår: ”Du sa inget”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström
