Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har pudlat. Ordentligt. Och jag ångrar mig. Förlåt. Norge.
Jag skrev för två veckor sedan att jag gillar det norska fotbollslandslaget skarpt, de har många bra fotbollsspelare. De har också en tydlig spelidé. Någon som minns när Sverige senast spelade efter en långsiktig plan? På ett visst sätt. I ett visst syfte. Var det på Lars Laban Arnessons tid? Alla avskydde visserligen Labans fotboll – men det var i alla fall en idé!
Jag skrev också att jag alltid avskytt norsk nationalism, flaggviftandet, lillebrorskomplexet – deras nyvunna storhetstid inom all idrott (och kultur!) och deras förbannade rodd.
Faktum är ju emellertid (här kommer jättepudeln Odd) att de verkligen har något att vara kaxiga över. Om jag vore i deras norska kläder, lusekofta och folkdräkt eller vad det nu kan vara, så skulle jag också ro. Jag skulle ro utav bara helvete.
Under hela gruppspelet gick jag och smånynnade på Mosebacke Monarkis Norgevisa. Kände att jag omedelbart borde återpublicera den:
”Man borde ge en präktig smäll/till Norge som nation/För att de har så fula fjäll och taskig folkpension/Dom gör ju inga bilar/och cyklarna är kass/Och deras ende store skald/Han heter Peter Dass.”
Genial låt, genial text, men den är faktiskt från 1968 – och mycket Hardangerbrus har flutit under broarna sedan dess.
Deras VM-insats är magnifik så långt, uppslutningen kring laget är otrolig. Det blir knepigt på lördag när England och Norge drabbar samman i kvartsfinal? Var lägger man sina sympatier? Det är ju lite svårt att släppa all förtret.
Men England, ni vet, ”coming home” och hela deras imperialistiska storhetsvansinne. ”Rule Britannia.” Hur står man ut med det?
Det var magiskt att se hur världens fotbollsälskare slöt upp i protester emot Fifas korrupta fuskande kring den ”avstängde” amerikanske spelaren Folarin Balogun.
Fotbollen kan verkligen prata med en röst – och jag hoppas på fullaste allvar att det kan gå att få hela Fifa på fall så småningom. Droppen urholkar stenen.
Samtidigt måste man kanske också, högst motvilligt, ge Fifa viss kredd för hur det sett ut under VM: Det har spelats fotboll på makalösa arenor och det har väl i stort sett varit 80 000 på varenda match. Många spådde att de ohemula biljettpriserna och det amerikanska överdådet skulle förstöra hela festen. Ingen skulle ha råd att titta live.
Så blev det nu inte.
Därmed inte sagt att den massiva kritiken, på flera viktiga områden, per automatik skall sättas på sparlåga. Tvärtom. Stärkta av den internationella fotbollsfamiljens enighet är det som sagt läge för att gå på offensiven.
Kan vi hoppas på att Infantinos dagar är räknade?
Att smaken är som baken när det kommer till kommentatorer, experter och programledare i SVT:s respektive TV4:s VM-studior är knappast någon nyhet – och så måste det givetvis vara. Men att läsare och tittare är så splittrade och så oense som min mejlkorg antyder har varit förvånande. Åsikterna går isär helt vilt.
En som gått under radarn är TV4:s kommentator Adam Pinthorp – som varit en lisa för själen under hela detta VM. Det är väldigt skönt att få vila i en kommentator som inte suktar efter allt syre för egen del. Jag hoppas han fortsätter på sin inslagna väg. Less is more! Han har varit mycket bra!
Det har inte blivit så mycket Wimbledon-tennis som jag hade önskat i år, fotbollen har tuggat all tid, men i helgen avgörs finalerna (HBO Max). Britten Arthur Fery är blott den andre wild card-spelaren i historien som slagit sig fram till en semi. Tar det slut där? Otrolig insats. England har haft både fotbolls- och tennisfeber.
Det är European Dart Championship i Leverkusen i helgen också (Viaplay). Utan Littler och Humphries, men ändå!
Läs fler krönikor av Johan Croneman här
