Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är den tiden på året då sportjournalister från olika länder hör av sig till varandra för att få en bild av läget hos motståndarna. När jag avlagt en rapport från den svenska fronten – före förra veckans träningsmatcher, nota bene – har reaktionerna varit lätt förvånade: Är Sverige drabbat av värmeslag eller bara svårförståelig optimism? Var är debatten om fotbolls-VM:s geopolitiska problem?
Jag tror den tystnat i Sverige av det enkla skäl att vi blev mästerskapsklara så sent. När USA hotade att invadera Grönland i vintras blev det för många landslag ett reellt scenario att förhålla sig till: Ska man åka och spela fotboll i ett sånt land?
För svenska landslaget var det då fortfarande mest en fåfäng och hypotetisk dröm.
Sen kom Ukraina och Polen och mest av alla Viktor Gyökeres och nu står vi här med ett fotbolls-VM som tornar upp sig som det mest problematiska någonsin. Och inte bara för att en lynnig och opålitlig autokrat styr i Vita huset. Nej, för utöver att vara en världspolitisk huvudvärk kommer fotbolls-VM också att bli det överlägset mest utsläppsglada någonsin.
Den brittiska forskarorganisationen SGR, Scientists for Global Responsibility, uppskattar att utsläppen för fotbolls-VM kommer att uppgå till nio miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det är dubbelt så mycket som de genomsnittliga VM-turneringarnas utsläpp på den här sidan millennieskiftet, och lika mycket som alla Sveriges personbilar släppte ut 2024. Andra forskare tror att slutnotan kommer att landa på nära 14 miljoner ton koldioxidekvivalenter, där flygresor till och från matcher är den största boven i dramat.
Det handlar mycket om geografi så klart; sommarens VM är det mest utspridda någonsin och det första som spelas över en hel kontinent. Också inrikes avstånd är gigantiska mellan öst- och västkusten i Kanada och USA.
Följer man Bosnien-Hercegovina på plats under VM måste man ta sig till och från Toronto för första gruppspelsmatchen, vidare till Los Angeles och sedan till Seattle. Det rör sig om mer än 500 mil i flygresor. Då har dessutom det bosniska landslaget sin bas i Salt Lake City och kommer alltså att tvingas till ännu fler resor mellan matcher och träningar.
Att turneringen utökats från 32 till 48 deltagarländer är en annan faktor som spelar en stor roll.
Debatten om sport och koldioxidutsläpp tog fart för några år sedan för att sedan märkligt tystna. När fotbolls-EM 2021 spreds ut över hela Europa fick det snabbt smeknamnet Eurobonus-EM, efter SAS bonusprogram för frekventa flygresenärer. Uefa meddelade att man skulle klimatkompensera för det intensiva flygandet som de långa avstånden ofrånkomligen skulle komma att resultera i. Bland annat åtog man sig att plantera 600 000 träd fördelat på de tolv städer över lika många länder där mästerskapet spelades, en åtgärd vars effekter är omstridda.
Inför VM i Qatar talade Fifa om ett ”koldioxidneutralt” mästerskap. Experter avskrev det hela som rent nonsens.
Med VM i Nordamerika tycks masken ha fallit av Fifa. 2024 slöt man avtal med den saudiska oljejätten Aramco, något man hållit fast vid trots rejäla spelarprotester, framför allt på damsidan. SGR har också räknat på dealen mellan Fifa och Aramco och kommit fram till att den i sig kan komma att höja utsläppen med upp till 30 miljoner ton koldioxidekvivalenter under 2026.
Det är mänskligt att klimatkrisen inte ligger längst fram i det allmänna medvetandet inför VM, för vad är roligare än att se fram emot ett mästerskap?
De som till äventyrs är på plats för att följa Sverige kommer å andra sidan mötas av hetta och vätskepauser under match. Se där, en konkret påminnelse om vad som händer när vi fortsätter att värma upp jorden mot bättre vetande.




