USA:s president har länge uttryckt missnöje med sina allierades Natoengagemang och återkommande hotat om att dra tillbaka delar av landets resurser på den europeiska kontinenten. För att säkerställa styrkebalansen gentemot Ryssland har därför amerikanska tjänstemän fört strängt konfidentiella diskussioner om möjligheterna att placera kärnvapen på fler håll.
Sedan tidiga kalla kriget-dagar har USA kärnvapen i Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet. I takt med att en ny världsordning tagit form har länder dock tvingats ompröva sina säkerhetspolitiska överväganden, däribland huruvida tillgång till kärnvapen skulle behövas.
– Generellt kan man säga att man från USA:s sida inte tidigare sett något behov av att flytta fram kärnvapen i Europa – de som har det har haft det sedan 1950-talet. Däremot har en del europeiska länder som exempelvis Polen uttryckt ett intresse, säger Jacob Westberg, universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolans institution för krigsvetenskap och militärhistoria.
Utöver det faktum att flera polska ledare uttryckligen sagt sig vilja ingå i Natos program för kärnvapendelning har även de baltiska länderna visat intresse för att öppna upp för större skydd av det så kallade kärnvapenparaplyet. Det betyder inte nödvändigtvis direkt placering av kärnvapen, men väl indirekt genom att till exempel tillåta flygplan som kan bestyckas med sådana.
– USA:s kärnvapendoktrin bestämdes inledningsvis av att Nato hade ett mycket stort underläge gentemot Sovjetunionen och Warszawapakten vad gäller konventionella vapen. Det enda sättet att skapa trovärdighet för löftet om att skydda sina allierade var därför kärnvapen, men den doktrinen blev ohållbar då man insåg att det fanns en sovjetisk andraslagsförmåga, säger Jacob Westberg.
Den amerikanska försvarsmaktens principiella ledord ”massiv vedergällning” ersattes med ”flexibelt gensvar” som bland annat innebar att man byggde upp sina konventionella förmågor. Med det skyddet var västeuropeiska allierade nöjda, men den tiden är minst sagt över, inte minst av senare års händelseutveckling.
Sveriges Natoavtal skiljer sig från det särskilda avtalet DCA (defense cooperation agreement) som ingåtts med USA. Det ger just amerikanska militärer större frihet att verka på svensk mark och att de bland annat kan förvara materiel, inklusive ammunition på 17 olika orter. Till skillnad från nära allierade har Sverige ingen skrivelse inte tillåta lagring eller utplacering av kärnvapen.
– Danmark och Norge satte sina reservationer mot kärnvapen på egen mark i en helt annan kontext och för att skapa en avspänningszon i de skandinaviska länderna. Och Finland förbjöd det för att de var rädda för sovjetiska kärnvapen. Sverige kommer in i ett helt annat läge, säger Jacob Westberg.
Skulle USA eller Nato vilja använda Sverige?
– Vi vet att Sverige i medlemsansökan inte hade några villkor för kärnvapen och man har heller inte reglerat det i efterhand, så som det i Finland diskuteras att ta bort formuleringarna från kalla kriget. Att Sverige inte infört sådana begränsningar tror jag beror på att man vill behålla en viss handlingsfrihet för framtida situationer, som en möjlighet till en avskräckningsdoktrin.
Financial Times källor förklarar att diskussionerna om att vidga kärnvapenparaplyet över Europa handlar om att visa god vilja samtidigt som de europeiska länderna tvingas till att ta större ansvar för det konventionella försvaret mot hotet i öst. Också om att man noterat att ryska grannländer visat intresse för det i ljuset av Vladimir Putins återkommande påminnelser om Kremls kärnvapenförmåga.
