Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Opera

”Ellen Key – Ormdödaren”

Musik: Daniel Fjellström. Libretto: Maria Sundqvist. Regi: Håkan Starkenberg. Koreografi: Catharina Allvin. Scenografi och kostymdesign: Marcus Olson och Elias Kahn. Medverkande: Matilda Sidén Silfver, Karin Mobacke, Karin Blom, Julia Andersson, Svante Gustafsson, Viktor Rydén, barnensemble. Scen: Vadstena slott

Allt ska med i den nyskrivna operan om Ellen Key: feminismen, tankarna om barnets rätt och den intellektuella kampen mot kulturmännen – ormarna – som från början var hennes vänner. Med ”Ellen Key – Ormdödaren” vill Vadstena-Akademien ta samhällsvisionerna in i framtiden. Faktum är att det hundra år efter Keys död fortfarande känns aningen vågat att höra hennes antipati mot kristenheten besjungas i just Vadstena där munkar, nunnor, abbotar och abbedissor är ett givet inslag i stadsbilden – jag hinner se fem på den korta stunden före första akten plus en präst på Konsums parkering. Men så är vi också geografiskt nästgårds med Omberg och Keys hem, huset Strand, och det har varit värt att vänta på den här poetiska, ibland politiskt skanderande livsresan som kan ses som en uppföljare till librettisten Maria Sundqvist och Daniel Fjellströms Almqvist-opera ”Det går an” från 2016.

Det är som att Fjellström har en direktkanal rätt in i den svensk-nordiska körhymnens hela notbibliotek

Det är som att Fjellström har en direktkanal rätt in i den svensk-nordiska körhymnens hela notbibliotek, och det finns scener när sångarensemblen sjunger så förtrollande vackert och man hinner tänka: ”det är ju den där låten”. Men så tar Fjellström en annan vändning och villar bort en. Landar i tretakter, minimalistiskt rastlösa marscher och inte minst första aktens underbara blomsterfest med vuxna, barn och en tonsäker Sankt Bernhardshund (barytonen Viktor Rydén) i en midsommarnattsblandning à la Benjamin Britten.

Ibland är tonspråket så destillerat att en aria kan bestå av bara för- och efterslag i brasset, lite klockspel och en sopran på det. Det kräver sin ensemble och det låter också förbaskat bra om denna säsongs unga orkester och sångare under ledning av David Björkman. Musikerna briljerar i expressiva obligatstämmor. Lydia Johanssons gör en briljant insats på andra aktens bastrumma. Och i ett regn av fallande orkesterskalor står Ellen Key själv, mezzosopranen Matilda Sidén Silfver, som en ljusdrottning med höjdtoner lika sköra och starka som ett handblåst glas av vacker vardagsvara.

På Vadstena slott har scenografen och kostymdesignern Marcus Olson och Elias Kahn tagit intryck av Ellen Keys eget hem med stora fönster, klättrande växtlighet och vännen Elsa Beskows myllrande blomstervärldar. Boksidor pryder ett blommande sagoträd och solmönstret på Keys kaftan är hämtat från grinden på Strand. Keys böcker lever sitt eget fysiska liv i barnens lekar (på premiären spelade av Jakob Karlsson, Astrid Jonsson och Emmett Nordstedt Haraldsted) och bokversionerna av Ellen Key (Karin Mobacke, Julia Andersson och Svante Gustafsson) nickar nådigt nöjt åt sina egna formuleringar.

Det roligaste ögonblicket i operan är när Strindberg dyker upp som ilsken, mustaschklädd buske spelad av Karin Blom.

Men här finns också stunderna som Key själv kanske protesterat mot: Den romantiska spänningen mellan henne och Beskow. Eller att en modersfigur med självklarhet kan spelas av en tenor. Men så har också regissören Håkan Starkenberg och koreografen Catharina Allvin velat ta Key in i framtiden, där hör hon hemma. Och då får hon för en gångs skull tiga still.

Läs fler texter av Hanna Höglund och fler scenrecensioner

Share.
Exit mobile version