Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Så kom det, det som har legat på lut en längre tid, nämligen KD:s presskonferens om rennäringen. Narrativet har byggts upp under många år: Samebyarna är makthavarna som stoppar ”andra människors möjligheter att leva, arbeta och bygga sina liv i norr”. Det här har orkestrerats väl i olika forum för att de senaste åren flytta in i de stora kanalerna och slutligen brisera förra måndagen när Ebba Busch föreslog att antalet renar skulle minska och att renskötsel inte längre ska vara ett riksintresse.
Nu ska kontrollen över fjällen tas tillbaka.
Men när förlorade staten kontrollen över fjällen? Var det när de förlorade i Girjas-målet? Och samebyn fick rätt till jakt och fiske på den mark där de sköter sina renar.
Och vad gömmer sig i KD:s vilja att återta kontrollen – är det en omskrivning av SD:s reklamkampanj som pågår i Norrbottens gratis reklamblad ”Riv upp Girjas-domen”?
Den samiska frågan är så infekterad att ingen ens reagerar på att ett parti (möjligen två?) inte respekterar våra domstolars beslut. Var går politikernas gräns? Och var går vår, medborgarnas, gräns? Är kampen för kontrollen över fjällen så stark att vi är beredda att montera ned vår demokrati?
Nu på vårvintern är den tid då jag hade älskat att jobba med renskötsel. Dagarna blir längre, snön smälter och ett nytt liv börjar spira både hos djur och natur. Det är som att renarna vädrar lukten av barfläckar och påbörjar sin vandring, de vet precis vart de är på väg och renskötarna följer med dem. De vill inte att renarna ska stanna för länge i området som beskrivs östan om fjäll och västan om skog. I det här området blir renarna lätt rovdjursmat.
Fjällen är paradiset för renarna. Det är gott om mat och det är här som kalvarna föds och det är också här de ska äta upp sig inför vinterns vedermödor. På hösten får de hjälp ned mot skogslandet där det är bättre överlevnadsvillkor. Det här är ett mer slitsamt arbete och jag är tacksam och glad att jag inte behöver vara med.
I den sameby som jag känner bäst är renskötarna ute i sju veckor för att hjälpa renarna till skogslandet. Där är betet svårt, i Contorta-skog växer ingen lav. Det är inte bara laven som inte trivs, utan skogen ratas även av myror och andra insekter. Contortan introducerades trots kraftiga protester från samiskt håll.
Trots att jägarna är en sådan liten del av befolkningen får de oproportionerligt mycket mediauppmärksamhet. Anledningen är förmodligen att det är en penningstinn och maktstark grupp
Berättelsen om samerna som makthavare säger heller inget om gruvor, skogsbruk, vattenkraft, vindkraft, militär verksamhet, turistanläggningar, skoterleder, eller vandringsleder.
Det låter som om hela Norrbotten jagar och fiskar. Men för att tala det språk som förstås av näringslivet och jägarorganisationerna så jagar cirka 0,12 procent av alla svenskar enligt statistik från den nedlagda Renmarkskommissionen. Trots att jägarna är en sådan liten del av befolkningen får de oproportionerligt mycket mediauppmärksamhet. Anledningen är förmodligen att det är en penningstinn och maktstark grupp. (Det är inte undersköterskan på äldreboendet i Jokkmokk som står på helikopterplattan i Kvikkjokk för att flygas ut för att jaga.)
När jag lyssnade på Ebba Busch kände jag att en orm började krypa upp längs ryggraden på mig. Jag trodde jag skulle kvävas. Den här reaktionen förstår jag beror på min historia, en historia som är präglad av beslut tagna under en tid då människor delades in i kategorier som sämre och bättre. Min pappa som agades för att han bara kunde samiska när han som sjuåring började skolan. Min mamma som förlorade sina föräldrars modersmål. Min farmor som inte talade svenska trots att hennes familj har rötter i Jokkmokksområdet sedan kyrkböckerna började föras.
Det här är en förlust jag lever med och nu ska min kultur återigen beskäras. Idag är det högerpartier som driver frågan om ”rättvisa” för alla – alla som ska ha tillgång till fjällen.
Som om någon är utestängd? Efter småviltsjakten som infördes 1993 har alla rätt att jaga och fiska i fjällen. Fjällen ägs fortfarande av staten. Efter Kristdemokraternas programförklaring behöver jag omvärdera kristen värdegrund. Det jag är uppvuxen är inte kristet, respekten jag fått lera för det runt omkring oss handlar inte enbart om människans existens.
Samexistensen med landskapet och naturen lyser med sin frånvaro. I min enfald trodde jag att det var kristet att visa hänsyn även till värden som ryms utanför siffrornas värld
I debatten som pågår ryms bara hur vi på bästa sätt ska mjölka mer ur markerna för att gynna kapitalets vinster. Samexistensen med landskapet och naturen lyser med sin frånvaro. I min enfald trodde jag att det var kristet att visa hänsyn även till värden som ryms utanför siffrornas värld.
Det samiska samhället kommer alltid att vara beroende av den svenska statens goda vilja. I Aktuellt sa Sveriges landsbygdsminister, KD:s Peter Kullgren, att han vill minska konflikterna i norr och han nämnde de icke renskötande samer. Den självpåtagna uppgiften att vara problemlösare för det samiska samhälle som han åtar sig – vill jag avskeda honom ifrån. Han har inte mitt mandat. Trots att jag är en av dem som står utanför samebyn.
Vi samer behöver lösa denna konflikt själva. Det är en svår resa, det medger jag, och det är många såriga relationer som ska läkas. Men den processen måste vi ta själva. Det Sverige kan göra är att underlätta för de svåra och smärtsamma samtal vi samer behöver ha.
Det är dags att lyssna på vad vi behöver.
Läs mer:
Ann-Helén Laestadius: Gruvjätten lurade oss alla med sin ”folkfest”
