Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Snart är det val, och på T-centralen var man under ett par timmar på måndagsmorgonen ”ej välkommen” om man går på bidrag eller pratar dålig svenska. Allt enligt Sverigedemokraternas retrodoftande valaffischer. Det tog ett par timmar innan Jernhusen bestämde att just det där budskapet kanske var lite att ta i ändå. Men var ska den etniska rensningen börja om inte i huvudstadens bultande hjärta?
När SD nu potentiellt står på tröskeln till regeringsmakten har det gått sexton år sedan det gamla vit makt-partiet först kom in i riksdagen. Kanske inte konstigt att de längtar efter att visa tänderna?
Men för de politiska krafter som har fört oss hit har det hela tiden funnits en given dramaturgi för hur den här berättelsen ska skrivas. SD skulle saneras så kraftfullt att det enda som strängt taget återstod av partiet var deras mandat, och möjligen en diffus motvilja mot invandrare. Vi skulle knappt känna igen dem. Ju närmare makten, desto mindre ”dumheter om muslimer” skulle det bli. Eller hur, Ulf Kristersson? Visst låter det logiskt, att man tonar ner sig själv i takt med att man får mer inflytande. Samarbetet med den traditionella högern blev med tiden sitt eget argument, ett slags cirkelbevis för att Sverigedemokraterna hade ”mognat” som parti. De sitter ju här med oss.
Den etniska nationalismen är en renhetsideologi, och det finns alltid mer att städa bort när man väl har börjat.
Besten skulle tämjas och bli både politiskt och socialt välkammad. Inget skrik och gap, inga järnrör och inget abortmotstånd. Detta var kärnan i kampanjen för det långsiktiga blåbruna maktinnehavet, som i sin tur skulle garantera en stabil grund för välfärdskapitalismen. ”Samarbetsmöjligheterna till höger är fantastiska”, för att tala med PM Nilsson (DI, 12/6 2022).
För den som följt Sverigedemokraterna med något slags intresse genom åren är det tydligt att det finns en obruten ideologisk linje från kampanjen Bevara Sverige svenskt till våra dagar. Gellert Tamas bok ”Den avgörande striden: tre decennier i Sverigedemokraternas värld” (Polaris, 2022) är annars en upplysande och detaljrik tegelsten.
Samtidigt har det definitivt funnits perioder där den sverigedemokratiska charaden varit mer intensiv än i dag. Då det har deklarerats nolltolerans mot ”extremister, rättshaverister och rasister” och producerats vitböcker om de nazistiska rötterna – läsning som gav stackars Mattias Karlsson ”lite ont i magen”.
Där är vi inte nu. Människor ska ”sluta vara muslimer”, säger Richard Jomshof i en intervju om sin nya bok – utgiven på partiledarens eget förlag (DN, 16/8). Mycket tyder på att Arbetets Daniel Swedin har rätt i sin analys om att Jomshof knyter an till den gamla italienska spänningsstrategin – det vill säga att ”elda på motsättningarna och gå till val på att det brinner” (18/5).
Men Sverigedemokraternas aggressiva upptrappning handlar också om realpolitik. När Tidöregeringen mer eller mindre har satt stopp för själva invandringen till Sverige så är ett givet nästa steg att börja jaga människor som redan lever här. Den etniska nationalismen är en renhetsideologi, och det finns alltid mer att städa bort när man väl har börjat. Det minsta man kan göra under en valrörelse är att se till att svartskallarna låter bli att åka tunnelbana.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
