Snart blir det regn, sa Jonas. Det var midsommar och vi satt på ett pendeltåg som skar genom Sveriges mest autentiska landskap: Jula, Rusta, Biltema, ett ensamt träd och sedan tre kilometer plåttak.
Jag skakade milt på huvudet åt hans magkänsla. Min app hade ju sagt 14 grader och noll nederbörd.
Jonas höll upp sin telefon: ”13 grader och en millimeter regn.”
”Min app hade rätt om regnet i går.”
”Fast min hade rätt om vindstyrkan.”
”Ja, men det är vindriktningen som spelar roll.”
Vi var slutprodukten av evolutionen, industrialismen och internet. Ingen av oss orkade titta ut genom fönstret, på facit, upp mot himlen. Vi tittade ner.
Jag har helt slutat med alla mikrobloggplattformar och kraftigt minskat mitt Metamissbruk, men är välvilligt förslavad av väderappar. Inom romarriket – som jag ägnar betydligt mindre tankeverksamhet än, säg, högtrycksryggar – levde och verkade augurerna. De var en yrkesgrupp med sysslan att stirra på fågelinälvor för att klura ut gudarnas vilja. Så håller jag på med telefonen.
Vädret är typ det enda området där framtiden faktiskt går att ana. Det är en salongsberusande känsla att vittja appen och veta att det kommer 2,2 millimeter regn på tisdag klockan 14. Och få triumfer är så billiga som att stå på förskolans gård när himlen öppnat sig på en förmodat solig dag och ens eget barn redan bär galonbyxor medan de andra föräldrarna rusar mot cyklar med jackor över huvudet.
Jag vill understryka att det inte handlar om skadeglädje, mer den moraliska överlägsenheten hos någon som hittat religion och äntligen har en position att döma andra ifrån.
I ärlighetens namn handlar väderapparna inte ens om vädret. Snarare ersätter de naturkontakt, jag har ingen aning om vad en enda molnformation kallas. Men de erbjuder en sällsynt känsla av universums manusbundna lugn. Inga orosmoln på horisonten. Förutsatt att man kollar tillräckligt ofta.
Det gör jag. Jag börjar redan när jag vaknar, så tidigt att ögonen ännu är igengrusade och siffrorna svåra att utläsa på skärmen. Jag vill ju veta hur det ska gå.
På måndagen föds ett lågtryck utanför Skottland. På tisdagen är det på väg mot Nordsjön. På onsdagen nosar det på Jämtland. På torsdag avtar det, men återkommer på fredag, alltmedan luftfuktighetens procentsats tickar uppåt. Det är en narrativ båge jämförbar med prestige-tv:s tyngsta produktioner. Dopaminet i mig bryr sig åtminstone inte om skillnaden.
Redan den 5 juni sände TV4 ett inslag om hur midsommaraftons väder kommer te sig, trots att det är lika osäkert som att förutspå midsommarvädret år 2047
Och just den här veckan blir alla som jag; appberoende och vädertroende. Det är svenskarnas mest temperaturbesatta period. Redan den 5 juni sände TV4 ett inslag om hur midsommaraftons väder kommer te sig, trots att det är lika osäkert som att förutspå midsommarvädret 2047. Bara inför rädslan att behöva rusa i skytteltrafik mellan verandans skärmtak och gräsmattans långbord lyckas vi uppbåda det beredskapsläge som myndigheterna efterfrågar resten av året.
Därpå följer semestersäsongen då väderapparna fortsätter gå för högtryck. De styr helt över folks ferieplaner, berättas det på P4. I runda slängar sjuttio procent av min bekantskapskrets sitter klistrade vid de grundfärgslysande nederbördsmassorna på Regnradar.se (”Den där jävla appen stämmer på minuten!”).
Men även om tekniken är rationell, byggd av superdatorer och tung matematik, så är knappast användarna det. Definitivt inte jag. Ofta händer det att jag kollar en annan väderapp (eller tredje) om jag är missnöjd med prognosen i den första. Då kanske verkligheten böjer sig efter vad Klart.se eller Yr.no har att säga jämfört med SMHI.
Det är ett väldigt slarv med det vetenskapliga. Förlåt mig, Upplysningen, men jag beter mig absolut som den medeltida fursten som låter flera astrologer tolka samma stjärnhimmel tills någon ger svaret jag vill höra. Och jag vet att fler följer mitt magiska tänkande, så väderapparna är väl den sista fastklamrande vidskepelsen vi har.
Brittiska The Guardian publicerade nyligen en omtalad artikel där en kvinna tog paus i fem dagar från sin väderapp, i ännu en av dessa tidsbegränsade protester mot samhällets förbättringsmaxxande. Tanken är att ett slags självständighet ska återerövras. Jag tycker mest att det verkar stressigt att inte veta hur man ska klä sig, vart man bör åka, vad man kan göra.
Experimentet blir snudd på masochistiskt när man tänker på hur klimatkrisen redan höjt svårighetsgraden för prognoser. Numera blandar sig Uppenbarelseboken i väderleken: plötsliga hagelstormar i juli hör inte längre till ovanligheterna, under en löprunda på Fårö i fjol pisksnärtades jag oavbrutet i pannan av testikelstora, stenhårda korn.
Kände jag mig lite mer levande av att inte kunna förutse det? Ja, på samma sätt som när jag slår skenbenet i en träbänk. Att göra livet onödigt sämre är ett märkligt sätt att känna sig mer närvarande i det.
I dag har de flesta av modernitetens framtidssiare rätt kasst rykte. Ekonomer missar finanskriser, opinionsinstitut bommar valresultat och tech-visionärernas löften om självkörande bilar, VR-världar och olika kryptovalutor blir sällan mer än bete för aktiemarknaden.
Vi hade i alla fall tur med vädrets appar. Oavsett hur det går med världsekonomin ser det ut att bli badläge på måndag.
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Varför är det ett tabu att fira midsommar i ensamhet?
Solchanser och risk för regnskurar – så blir midsommarvädret




