Det står en kvinna på ett elskåp. Plötsligt står hon där. Ensam i myllret av människor som storögt ser på henne. Hon har tagit av sig den vita sjalen. Satt den på en lång pinne. Vevar pinnen långsamt över sitt huvud. I hjärtat av en av de mest repressiva staterna i världen, där ingen och inget kan skydda henne. Året är 2017 och bilden på henne sprids över hela landet, ut i världen. Under de kommande månaderna börjar fler och fler kvinnor ställa sig på elskåp, ta av sig sina sjalar och vifta med dem. Minst 29 kvinnor grips.
Det sitter en man på ett torg under gassande sol. De har bundit hans händer vid en flaggstång. Framför honom har de placerat en vattenflaska som han inte kan nå. Han tillhör den balochiska folkgruppen, en av de fattigaste och mest diskriminerade etniska minoriteterna i Iran, vissa av dem saknar id-handlingar, vilket bland annat utesluter dem från utbildning eller sjukvård. När han dödas av regimen 2022 sprids bilden av honom fastbunden vid pålen över hela världen. Överallt, inuti såväl som utanför Iran sätter sig människor vid stolpar med ”bundna” händer, i solidaritet med det balochiska folket.
Hennes död blir ett tillfälle att påminna världen om avrättningarna, om fängslandena, om tortyren, om de politiska fångarna
Händerna är lyfta mot himlen, ur högtalarna hörs musik. De svartklädda kvinnorna dansar, kropparna tätt ihop, ögonen slutna, fötternas rörelse vid graven. Klippet är från tidigare i år, efter januarimassakern då tusentals demonstranter dödades inom loppet av ett par dagar. I stället för att sörja dansar de vid sina barns gravar. Med klippen följer texten: Frukta en mor som dansar på sitt barns grav. Så blir också den mest brutala formen av tyranni omvänd till en vägran att underkasta sig.
För fyra år sedan misshandlades den 22-åriga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini till döds av den iranska regimen på grund av påstådda brott mot hijablagarna. Till minne av henne och den rörelse som hennes död initierade anordnar i dag den iranska diasporan filmfestivaler, manifestationer, panelsamtal, poesiläsningar och musikprogram. I Vancover, London, Paris, Berlin, Marseille och Stockholm. Hennes död blir ett tillfälle att påminna världen om avrättningarna, om fängslandena, om tortyren, om de politiska fångarna.
När bilderna på mordet på Jina spreds 2022 reste sig hela landet i solidaritet med henne, från Balochistan till Kurdistan, från Teheran till Mashhad. Rörelsen som tog sitt namn av det kurdiska slagordet Jin, Jîyan, Azadî – Kvinna, Liv, Frihet – kom snabbt att handla om grundläggande demokratiska rättigheter, om minoriteternas rättigheter, om könsapartheid. Demonstranterna krävde inget mindre än diktaturens fall.
I dag, endast fyra år senare, kan inte ens kriget som lett till ökad militarisering tvinga kvinnorna att bära slöja på gatorna. Inte för att regimen backade, slöjtvånget finns kvar i lagen, utan för att kvinnorna genom att betala med sina kroppar tillförskaffat sig den rätten. Jag vet inte om slaget helt är vunnet men i detta ögonblick är kvinnorna segrare. Utan någon möjlighet till verklig organisation tycktes de alla inse en och samma sak: de kan gripa några men de kan inte gripa alla.
Om de griper någon för dans, dansar alla – om de griper någon för visat hår, visar alla mera hår
För iranierna tycks all form av repression kunna vändas till sin motsats. När de griper fem unga tjejer som gjort en Tiktok-dans, bombarderas sociala medier av videor på dansande människor som gör samma dans; dansande mormödrar, dansande män, dansande barn. På gator, framför spisen, i vardagsrummet. När de dömer en kvinnlig musiker för att ha sjungit offentligt till 74 piskrapp, fylls internet av andra kvinnor som också sjunger offentligt och manliga kollegor går ut och deklarerar att de är redo att ta på sig hennes piskrapp.
Om de griper någon för dans, dansar alla. Om de griper någon för visat hår, visar alla mera hår. Om de tystar någons röst, talar alla än högre. Om de dödar ditt barn, omvandlar du begravningen till en anklagelseakt.
Man tar ifrån regimen dess vapen, repressionens makt, dess syfte.
Jag tänker mig motstånd som något som uppstår när kroppen hindras från att förflytta sig. Som något som uppstår som konsekvensen av en vilja till rörelse men som möter på ett hinder. Jag tänker mig att i ett land som Iran där repressionen är så total omges kropparna av väggar på alla sidor. Att alls röra sig innebär att stöta i något.
När mina kusiner sätter på sig läppstift innan de går ut gör de motstånd. När de lyssnar till västerländsk musik gör de motstånd. När oljearbetarna filmar sig själva där de svalkar sig med is i augustimånadens hetta gör de motstånd. I ett land med världens fjärde största oljereserv saknar de som arbetar med det svarta guldet de mest basala förutsättningarna.
Att alls röra sig blir motstånd, att leva blir motstånd, att arbeta blir motstånd. Motståndet blir en konsekvens av något annat, en följd av liv, av att leva.
Men om mitt ena folk har kroppar omgivna av väggar är det som om mitt andra folk här i Sverige vandrar runt i en stor sal, till synes utan något att stöta emot. Inte alla dock. Inte de som tvångsutvisas eller blir av med sina jobb på grund av klimatengagemang. Och ändå ligger vanmakten som ett paralyserande täcke över oss andra. Är det friheten som gör oss så slumrande? Finns det i demokratins väsen en inneboende paradox, så att den frihet som vissa är villiga att dö för tycks göra den som innehar den till en sömnig betraktare?
I ett land där du inte blir hängd i gryningen för att du deltagit i fredliga protester tycks vi inte riktigt veta hur vi ska förändra verkligheten runt oss
Man kan invända att situationen inte är lika akut här, att viljan till förändring därför inte är lika stark. Men jag tror att det bara delvis är sant. Vart jag än vänder mig är människor förtvivlade. Över situationen i södra Europa där vi denna sommar har beskådat apokalyptiska scener och internflyktingar som flyr eldsvådorna. Över de superrikas ackumulerade tillgångar. Vad ska de egentligen med så mycket pengar till? Över att Sverige under pågående folkmord fortsätter att sälja vapen till Israel. Över att våra nyinstiftade kriminallagar, enligt kriminalvårdens egna beräkningar, ska sjudubbla antalet fångar och ge oss den största fängslade populationen i Europa, fler per capita än i Ryssland (!).
Kanske är det så att vi när vi väl vill åstadkomma förändring, inte riktigt vet hur vi ska göra? Vi har precis gått till val. Men om problemen är så akuta, är det verkligen tillräckligt? Om de är så enorma, bör vi bara demonstrera och skriva på protestlistor? I ett land där du varken blir hängd i gryningen för att du deltagit i fredliga protester eller piskad med 74 piskrapp för att du sjungit en sång, tycks vi inte riktigt veta hur vi ska förändra verkligheten runt oss. Vi har friheten, i alla möjliga varianter, men vad har vi för makt?
Pooneh Rohi är författare och forskare i lingvistik. Hennes senaste roman, ”Atlantis”, kom ut 2024 på Ordfronts förlag.
