Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Frågan ”Är du beredd att dö för ditt land?” är perfekt formulerad för den som tycker att den ryska köttkvarnstaktiken verkar rimlig eller att slaget vid Verdun 1916 var en militärstrategisk succé. Innehållsmässigt är den ju brutalt misströstande och direkt synonym med ”Hur stark är din dödslängtan?”.
Ändå uttrycktes frågan just så under valspurtens första partiledardebatt, i Expressens och Dagens Industris regi, och samtliga landade rörande överens i ”ja”.
Man kan föreställa sig hur Esaias Tegnér och Verner von Heidenstam på varsitt håll låg och myste i myllan när måndagskvällens rubriker började rulla: ”Alla partiledare: Var beredd att dö för Sverige.”
Äntligen lite ordning på fosterlandskänslan igen! Nästa hållplats: Poltava!
Det är ett ganska saftigt krav att ställa på medborgarna i ett land som inte ens lyckats enas om vad som är typiskt svenskt. Vad exakt är det vi förväntas ta en kula för? Rätten att stå i kö? Jantelagen? Ett Lindex i varje tätort? Det kommunala självstyret?
När opinionsinstitutet ”Skavlan & Sverige” i höstas ställde frågan till folk på stan visade det sig också vara glest mellan karolinerna. Bara 21 procent av männen och fyra procent av kvinnorna var sugna på att bli krigsmartyrer.
Men forskning visar vilket rejält slarv med gränsvärdena själva frågan innebär: den bygger på en passiv föreställning där svenskarna ställs upp som frivilliga måltavlor och vår huvudsakliga insats för totalförsvaret består i att avlida.
Det är ett ganska saftigt krav att ställa på medborgarna i ett land som inte ens lyckats enas om vad som är typiskt svenskt.
P3-programmet ”Konsulterna” undersökte saken nyligen. Frågar man i stället svenskar om de är beredda att kämpa eller rent av döda för sitt land visar sig försvarsviljan vara betydligt starkare. Renodlar man frågan ytterligare och talar om att försvara sin familj – vilket trots allt är en ganska central del av idén med att försvara ett land – skulle siffrorna sannolikt stiga ytterligare.
Vi verkar alltså inte särskilt ovilliga att försvara Sverige. Vi har bara inte riktigt förstått den nygamla patriotiska föreställningen om döden som medborgerlig prestation.
Det vi såg i partiledardebatten i går var därmed ett rörande möte mellan nationalromantik och modern medielogik där extrema frågor skapar extrema svar.
För var skulle partiledarna våga placera sig på denna patriotiskt kalibrerade måttstock annat än i det krigiska maxvärdet? När L:s partiledare Nyamko Sabuni i april 2022 avslöjade sin planerade flyktrutt till närmsta Natoanslutna land i händelse av krig tvingades hon avgå på dagen. Så i slutändan mäter frågan mest hur väl partiledarna har förstått en nyckelregel för svensk offentlighet: det går utmärkt att planera sin egen död, det är överlevnaden man bör hålla för sig själv.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.
