Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kan bilden av chavismens nederlag bli tydligare än så här? Nästan på dagen tjugo år efter att Venezuelas president Hugo Chávez i ett berömt tal for ut mot George W Bush i FN:s generalförsamling, ler hans arvinge inställsamt mot Donald Trump i samma situation.
Delcy Rodríguez, späd och spänd bredvid en reslig och strålande Trump, tycks förkroppsliga styrkeförhållandena länderna emellan. Sedan amerikanska kommandosoldater den 3 januari tillfångatog Nicolas Maduro, Chávez diktatoriske efterträdare, har hans vicepresident Rodríguez förvandlat Venezuela till ett amerikanskt protektorat. Hon som bara månader tidigare beskrev Donald Trump som ett ”hot mot mänskligheten” har övergett regimens typiska anti-amerikanism och slagit upp dörren för amerikanska olje- och gruvbolag.
Om detta är chavismens slutpunkt, vad blir bokslutet över den politiska rörelse som styrt Venezuela under snart tre årtionden?
Den tragiska sanningen är att chavismen, trots tillgången till världens enligt uppgift största oljereserver har misslyckats på punkt efter punkt. De antiimperialistiska slagorden går nu samma väg som de sedan länge övergivna löftena om ett rättvisare Venezuela i vilket landets rikedomar skulle bota fattigdom och marginalisering. Efter de första årens oljefinansierade framsteg vände ekonomin nedåt, och i dag är fattigdomen och ojämlikheten större än före Chávez makttillträde i februari 1999. El- och hälsosystemen är i djup kris, och upp till en fjärdedel av befolkningen har lämnat ett land som inte längre erbjuder dem vare sig skydd eller möjligheter.
I takt med att repressionen och de ekonomiska svårigheterna tilltagit har den folkliga entusiasm som bar Hugo Chávez till presidentmakten på löften om förändring slocknat. Bortrövandet av Maduro möttes med jubel i breda befolkningslager, och misstroendet mot Rodríguez – chavismens nuvarande banerförare – dominerar i den folkliga opinionen. En uppmärksammad inspelning av hur poliser stal värdesaker i ruinerna efter de stora jordbävningarna i slutet av juni väckte vrede både för själva stölderna och för symboliken i hur statliga företrädare fortsätter att utnyttja ett folk som redan har förlorat allt. Efter nära tre årtionden vid makten har chavismen förvandlats till vad den en gång lovade att krossa.
Men se på bilden igen. Visar den verkligen ett nederlag? Visst överskuggas Rodríguez av den amerikanske presidenten, men hon ler lika brett som han. Och medan högerhanden formar ett segertecken knyter hon sin vänsternäve på samma sätt som Maduro gör i foton från hans fängelse i Brooklyn.
Venezuelanerna granskar ingående dessa svindlande bilder för att tyda deras motsägelser och förstå vad de kan säga om framtiden. Visst är många främst upptagna med den dagliga överlevnaden – med jordbävningarna som ytterligare börda. I de drabbade områdena röjer människor rasmassor och söker efter sina anhörigas kroppar. Men oavsett situation väntar alla otåligt på att den utlovade ekonomiska återhämtningen – den emotsedda nystarten för oljeindustrin – ska börja ge resultat, samtidigt som de följer den politiska processen för att söka tecken på verklig förändring.
Det finns goda anledningar att tvivla. Trots frigivningar och amnestier är hundratals politiska fångar fortfarande i fängelse. Även om förhandlingarna mellan regimen och utvalda delar av oppositionen har nått framsteg i fråga om upphävandet av repressiva lagar och en överenskommelse om att välja en ny högsta domstol, råder det djup misstro mot vad de slutligen kommer att leda till. Venezolanerna har sett detta spel förut – hur regimen låtsas förändring för att slippa överge makten.
Och även om chavismens ideologiska positioner och världsförbättrarambitioner har förtvinat, tycks dess andra sida – föraktet för demokratiska principer och institutioner, manipulationen, korruptionen, allt vilande på världens största oljereserver – vara vid god vigör. Kanske blir dessa drag, bonanzadespotin, chavismens bestående arv.
Regimen har tidigare visat att den kan överleva till synes omöjliga omständigheter, och Rodríguez ska inte underskattas. Just nu verkar hon nöjd med att spela med och förhala förändringar i väntan på ett mer gynnsamt scenario. Oppositionen tvekar inför att utmana en process som amerikanarna dirigerar. För befolkningen återstår bara hoppet och kampen för att överleva till en förhoppningsvis bättre morgondag.
Kanske blir bonanzadespotin chavismens bestående arv.
Det som krävs för att gå vidare är på inget sätt okänt. Venezuela måste återskapa sin demokrati och inleda en rättvise- och försoningsprocess. De återstående politiska fångarna måste släppas och institutioner som högsta domstolen och valmyndigheten återfå sin självständighet så att venezolanerna fritt ska kunna välja sin framtid i snara och rättvisa val.
För att detta ska bli verklighet krävs dock ett fortsatt engagemang från USA. Men vill amerikanerna faktiskt åstadkomma förändringar, eller nöjer de sig med att nå överenskommelser med chavismens avideologiserade kvarlevor? Deras närhet till Delcy Rodríguez och de hinder som de har ställt upp för oppositionsledaren María Corina Machados återkomst till Venezuela har fått allt fler att tvivla på USA:s vilja till demokrati.
Det bör väl inte förvåna att ett land vars president själv är en entusiastisk utövare av populismens politik värderar underkastelse högre än demokratiska principer. Men venezolanerna har anledning att frukta att även om fotot från New York avslutar ett kapitel i deras historia, så visar det också deras framtid.
Läs mer:
USA tar 100-årig kontroll av olja i Venezuela
DN Debatt. ”Katastrofen i Venezuela slutar inte med skalven”
