Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Sticker ut i skogen en morgon och springer. Den där överansträngda muskeln bråkar inte medan man rör sig. Trilskas den är det efteråt, men det kan jag ta.
Stigen går upp och ned och upp, den är skön och stunsig och ligger alldeles nära där vi bor. Naturen är det bästa med Stockholm.
Markdimma och räv, helt nära.
Konstigt egentligen, att det bästa med stan är det som inte är stad, utan land. Det skulle kännas långsökt att påstå att det bästa med vischan är byn och butiken.
Den typen av tankar snokar i mitt huvud när jag tar mig upp för mördarbacken. Jag försöker lägga fokus på steget och hållningen, det går inte vidare fort men jag springer i alla fall.
De enda man eventuellt möter i skogen vid den här tiden är sömndruckna hundägare och någon enstaka annan joggare. Ingen hälsar, trots att det bara är vi och ekorrarna. Det är samma åt andra hållet.
De fäster i stället blicken på sin labradoodle eller på ett litet moln eller så.
På Djurgården under tidiga morgnar och sena kvällar är det nästan öde. Det som kan vara så fullt, alla soliga helger när varenda människa ska ut och promenera. Hålla handen, äta morotskaka.
Under dygnets lågsäsong är stämningen en annan. Det skulle kunna vara en tid att mötas helt kort, två personer utomhus, just här. Ändå hälsar folk nästan aldrig. Många söker inte ens ögonkontakt. De fäster i stället blicken på sin labradoodle eller på ett litet moln eller så.
Eller nej, det finns undantag, de som morsar tillbaka på ett ”god morgon”. Jag säger det ibland, men ofta känns det som om man uppfattas som udda om man inte ignorerar folk.
Annat är det på landet. Där hälsar alla på alla med en höjd hand eller en kort nick och det är som det ska vara. Är det att vi är liksom fast, avgränsade tillsammans av sjön runtom? Det känns civiliserat att signalera att den man möter syns och har konturer, mer civiliserat än i stan faktiskt, fastän civilisationen på ön är så mycket mindre.
Också konstigt kan man tycka, om man tänker.
Men utanför simhallen i stan, den jag brukar gå till, där hälsar vi, vi som brukar vänta på trappan strax innan de öppnar vid halv sju. En och annan småpratar, andra är tysta, men hej har alla sagt.
En morgon visar en av stammisarna en tummad bok han har i ryggsäcken, den handlar om exakt hur naturens inverkan på människan märks när hon är ute. Tydligen kan man mäta hjärnans respons på att vara nära skogen, respektive invid vattnet.
Undrar vad man vet om morgonen och dimman.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Det är i vandrarhemmets soffa det händer, sent på kvällen
Veckans mest lästa kåseri – av n’Jonas.
Och månadens mest lästa – av Lillebror.
