Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Få har nog missat debatten om hur barnafödandet i Sverige minskar. En växande skara politiker och tyckare introducerar i stadig takt nya spaningar om orsaker och konsekvenser av vad som allmänt beskrivs som en djup befolkningskris. Att svängningar i barnafödandet skapar rabalder är inget nytt; det var minst lika stor uppståndelse kring tomma barnkammare på 1930-, 70- och 90-talet. I god ordning har vi i våra bokhyllor kunnat hitta Kris i befolkningsfrågan (1934), Ny kris i befolkningsfrågan (1962), Ny kris i befolkningsfrågan (2001) och Ny kris i befolkningsfrågan (2025). Varje gång har det låtit på samma sätt: Det föds inga barn! Vi kommer att få slut på människor.
Det är lätt att få intrycket av att vi även i dag befinner oss i en befolkningskris.
Då kan kanske SCB:s senaste prognos få en del att höja på ögonbrynen. Den visar nämligen att Sveriges befolkning kommer att öka med 6 procent till 2050 och 18 procent till 2100.
En gynnsam åldersstruktur, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring kompenserar mer än nog för ett något sjunkande barnafödande
Alltså fler svenskar, inte färre. En gynnsam åldersstruktur, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring kompenserar mer än nog för ett något sjunkande barnafödande.
FN:s prognoser för hela världen visar på en ännu större ökning på 17 procent till 2050 och 24 procent år 2100. Kontentan är: Få demografiska prognosmakare verkar förutse en omedelbar befolkningskollaps. Varken i Sverige eller i världen.
Även antalet barn som fötts i Sverige har faktiskt varit ganska konstant de senaste decennierna. Det har pendlat mellan runt 90 000 år 2000, 101 000 år 2005, 116 000 år 2010, 115 000 år 2015, 113 000 år 2020 och 97 000 år 2025. Det förväntas bli 105 000 år 2035.
De flesta svenska näringsidkare skulle nog se detta som ett mindre mirakel av stabilt kundunderlag. Visst får man ha förståelse för att det kan vara svårt att justera antalet förskoleplatser, men att Sveriges unga ska föda barn i exakt jämn takt år efter år för våra kommunpolitikers skull, framstår som ett rätt hårdhänt samhällskontrakt.
Så vad handlar all medial och politisk uppståndelse om?
Det är sant att det just nu sker spännande förändringar i synen på familj bland unga vuxna över hela världen, där nya idéer påverkar hur vi ser på familj och barn. Om dessa är en kulturell fluga, eller ett varaktigt nytt sätt att se på familj återstår att se. Barnafödandet sjunker framför allt i medelinkomstländer som Indien, Indonesien och Latinamerika, något som där kan få stora demografiska konsekvenser på sikt. I Sverige har 20-åriga kvinnor födda i slutet av 1990-talet och på 2000-talet fött färre barn än tidigare årskullar, men hur många barn de kommer att ha när de fyller 30 vet vi ännu inte. Och om de slutligen kommer få fler eller färre barn i 40-årsåldern än tidigare årskullar, är gissningar vi nog bäst bör lämna till de nyromantiska tarotkorten.
I de delar av världen där lågt barnafödande är en betydligt längre trend, som i Sydkorea, framstår oron som mer befogad. Där är de nyfödda årskullarna mindre än en tredjedel så stora som årskullarna med 55-åringar födda runt 1960. Lågt barnafödande i Östasien och Sydeuropa är enklare att förstå än de senaste årens trender i Sverige. Många unga svenskar skulle helt säkert också sluta skaffa barn om de utsattes för koreanska arbetstider och familjepolitik.
Sverige har bland Europas yngsta befolkningar och vi ser ännu inte tydliga tecken på att någon årskull kommer att skaffa så få barn att vi i närtid riskerar en skev åldersstruktur
Bland alla dessa trender framstår Sverige som ett av de höginkomstländer i världen med minst omedelbara skäl att förändra familjepolitiken på grund av åldersstrukturpanik. Sverige har bland Europas yngsta befolkningar och vi ser ännu inte tydliga tecken på att någon årskull kommer att skaffa så få barn att vi i närtid riskerar en skev åldersstruktur.
I länder med lite högre barnafödande, som Sverige och USA, har vissa tyckare svårt att hitta så mycket domedag i närtid och oroar sig istället för befolkningskollaps från år 2100 och framåt. En rimlig invändning till det är att det är omöjligt att i dag försöka påverka hur stor andel av barnbarnen till 2025 års bebisar som på 2100-talet kommer att ha ett, två eller tre barn. Lite politik kan vi med gott samvete överlämna till 2090-talets sociala ingenjörer.
Enbart 2 procent av jordens biomassa av landlevande däggdjur utgörs av det vi tänker på som vilda djur. Andelen förutses fortsätta minska snabbt under 2000-talet
Vi finner varelser med större skäl till existentiell oro inför en krympande population när vi vidgar våra taxonomiska vyer till andra arter på jorden, särskilt de djur som inte lever i en nära allians med de mänskliga däggdjuren. Under yngre stenåldern, för omkring tiotusen år sedan, stod människor och deras tamdjur för mindre än 1 procent av biomassan hos planetens landlevande däggdjur. År 1850 hade andelen ökat till nära 80 procent, och i dag är den 98 procent. Enbart 2 procent av jordens biomassa av landlevande däggdjur utgörs av det vi tänker på som vilda djur. Andelen förutses fortsätta minska snabbt under 2000-talet. Alltså fler människor, mer tamboskap, fler husdjur och mindre vildmark.
Kanske kan erfarenheterna från den numera kulturkanonmärkta Myrdalska befolkningskrisen på 30-talet vara lugnande för dem som känner existentiell oro för en minskande befolkning i Sverige. Kvinnor som föddes på tjugotalet och trettiotalet fick fler barn än några andra årskullar under hela 1900-talet. Från 1934 till 2025 ökade Sveriges befolkning från 6,2 miljoner till 10,6 miljoner.
Läs mer:
DN Debatt. ”Orimligt att snåla med IVF och klaga på för få födda barn”
Max Hjelm: Nu vill alla politiker få ungdomar att ligga oskyddat – är det rätt perspektiv?
