Leche Negra: Kitschigt och sexigt – men lyxiga råvaror tar fokus från maten

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Leche Negra (”svart mjölk”) är utan tvekan en av krogvårens hetaste öppningar. Dels är det en avknoppning av den hajpade fusionkrogen Black Milk Gastro Bar som ligger runt hörnet på Engelbrektsplan, dels har den Emanuel Tärnqvist (Aloë, Operakällaren) som gastronomisk ledare. Förväntningarna är med rätta högt ställda.

Den lite dekadenta klangen i namnet går i takt med den boudoirliknande inredningen som går i blodrött, från de tjocka Twin Peaks-liknande sidendraperierna till de lackblanka snickerierna.

När det blir helt klart kommer stället att vara enormt, med tre våningar inrymda i den gamla möbelbutiken Plan Etts lokaler i hörnhuset ut mot Birger Jarlsgatan. Här är tanken att det med tiden ska serveras såväl frukost som lunch och middag, tryfferat med eleganta cocktails i den tjusiga baren. Men i skrivande stund är bara det intima gatuplanet med bar, fönsterbord och en ombonad matsal öppet.

Den dova belysningen, de tjocka vita dukarna och latinomusiken ger en känsla av spansk-fransk nattklubb på kontinenten snarare än ”modern fransk bistro” som restaurangens pr-slogan säger. Ett lite kitschigt men sexigt koncept som funkar överraskande bra.

Roligt nog är såväl drinklistan som köket på Leche Negra betydligt mer spännande och ambitiöst än på många andra ställen i den grasserande bistro- och brasserietrenden i Stockholm. Menyn tar avstamp i något slags Medelhavstema men far lika ofta i väg till mer fjärran resmål i Asien. Spretigt, kan tyckas, men oftast fungerar de olika smakkombinationerna alldeles utmärkt.

Leche Negra har bara varit öppet i knappt två månader men redan nu står det klart att restaurangpubliken hittat hit. Även en sen sittning en tisdagskväll är det nästan fullt bland borden, men ändå är serveringen snabb och suveränt trevlig. En stilig whiskybaserad vieux carre (185 kr) slinker ned, liksom en alkoholfri tequila highball (125 kr) med vuxen smak av grape, rabarber och aningen saltgurka, medan vi synar den korta och lite avigt stavade menyn.

Den vårfräscha förrätten honungstomat (155 kr) får fart på smaklökarna. En liten tomat- och jordgubbssallad i marinad, smaksatt med umeboshi och toppad med en ljuvlig klorofyllgrön shisosorbet som smälter ner och smaksätter blandningen. Även singapore chili prawns (325 kr) går åt ett liknande håll – feta spanska rödräkor i skamlöst sötstark chilisås – men balanserar ändå sötma och hetta på ett snyggt sätt.

Spänstig pulpo (265 kr) är en likaså läcker servering där bläckfisken vilar på en lite sträv och tjusigt saffransgul potatisemulsion. Krispig sobrasada på toppen ger en extra skjuts för smaklökarna. Tonfisktartaren (235 kr) är däremot besvärande snålt tilltagen och tämligen intetsägande, trots spännande ingredienser som shiso, koriander, jalapeño och syrlig passionsfrukt.

Huvudrätterna snitslar sig fram mellan kaloribomber och lite smalare alternativ. Bland de förstnämnda finns den retrodoftande iberico cordon bleu (395 kr); utbankat och panerat men saftigt fläskkött smakförstärkt med smulor av kryddig morcillakorv och intensiv laguioleost. Den gräddiga cacio e pepe-såsen är nästan för mycket av det goda men balanseras elegant av en skål krispiga salladsblad med en fräscht örtig salsa verde i botten.

Lite lättare men ändå mäktig är rödtunga soupe de poisson (455 kr) – en rejäl smörstekt fiskfilé med citronmarinerad fänkål som serveras med en tät och superkoncentrerad fisksoppebas, krämigt pilaffris och gyllengul saffransaioli.

Menyns i särklass dyraste rätt är tournedos Rossini (985 kr), en föredömligt behandlad oxfilé extra allt med en skiva halstrad anklever på toppen och överströdd med finriven vintertryffel. Tyvärr serveras köttbiten på en skiva brioche som snabbt blir sorgligt saggig av den tillhörande tryffelskyn. För den här prislappen förväntar vi oss högre precision.

Det är inte lätt att klämma ner någon dessert efter de omfångsrika huvudrätterna. Men en ovanlig tipsy cake (225 kr), brioche bakad i en liten järngryta med råsocker, konjak och sauternes (serveras med en perfekt krämig kula vaniljglass av bästa kvalitet) visar sig vara ett oemotståndligt fynd. Även färska jordgubbar (165 kr) serveras tillsammans med vaniljglass och dessutom en klorofyllig koriandersorbet som inte självklart faller alla i smaken med sina lite gräsiga toner.

Servicen är vissa kvällar exemplarisk medan andra kvällar är mer svajiga. På den här nivån ska man inte få vinet serverat efter det att rätterna kommit in till bordet. Det går möjligen att skylla på att logistiken ännu inte har satt sig men efterlämnar ändå ett slarvigt intryck.

Maten är kreativ och mestadels vällagad, även om vissa serveringar är lite mer mediokra. Vi stör oss också lite på att krögarna verkar se sig tvungna att erbjuda lyxiga råvaror som kaviar, anklever och hummer – som om gästerna i de här kvarteren förväntar sig det. Övriga maträtter är betydligt mer kreativa och spännande, håll er till dem så kan det här bli riktigt bra.

Läs mer:

Läs fler av Krogkommissionens tester

Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!