Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Almedalsveckan hann knappt börja innan Ebba Busch (KD) storstilat deklarerade att Sverige behöver ett annat ledarskap. Rätt pikant för att komma från en vice statsminister, kan man tycka. Samlande, samarbetsvilligt och med hjärta ska det ledarskapet vara, säger hon också – magstarkt, givet att det förs fram av en av landets mest polariserande politiker.
Är målet att vinna marginalväljare till Tidögänget?
Tror någon på allvar att det är rätt jobb för Ebba Busch? Då ligger det närmare till hands att det handlar om att profilera sig på den egna sidan, locka högerväljare som vill ha en mer ansvarstagande och mjukare touch.
Dagen efter vevade Simona Mohamsson (L) mot ”excelknackande moderater”, och uppmanade väljarna att ta ”storleken L i stället för M” – till synes utan självironi.
Redan före Almedalen ville Jimmie Åkesson förbjuda slöja i offentligheten. Högerväljarna ska inte tvivla på vem som är beredd att hetsa hårdast mot muslimer, och om några mjukhjärtade Magdamoderater skräms bort från Ulf Kristerssons sida så får det vara.
Varför jaga någon procentenhet svårflirtade potentiella blockbytare när det finns moderater att kannibalisera på?
Laget före jaget gäller inte längre i Tidöborgen. Brandlarmet ljuder och alla springer mot portarna. Varför jaga någon procentenhet svårflirtade potentiella blockbytare när det finns moderater att kannibalisera på?
Paniken sprider sig i M, rapporterade Expressen i veckan. Partiet hamnar på runt 16 procent i flera mätningar – ingenstans över 18 och överallt mindre än SD. Kritik riktas mot partiledaren efter de senaste avslöjandena om hustruns stiftelse.
Och det är så klart inte kul att svara på frågor om sådant när man knackar dörr. Men problemet går mycket djupare än så.
Moderaterna har satsat allt på ett kort: Att de har ett lag, som Kristersson leder, som är mer sammanhållet och ska framstå som mindre extremt än ett där Nooshi Dadgostar (V) är finansministerkandidat. I ett jämnt lopp ska detta fälla avgörandet.
Och det låter säkert som en jättesmart strategi när partiets vise män lägger ut orden på interna konferenser. Men den saknar ju kontakt med verkligheten.
Det är inte jämnt i opinionen, det stora oppositionspartiet vägrar att över huvud taget acceptera blockpolitiken, alla inser att det är Jimmie Åkesson – inte Ulf Kristersson – som styr i Tidö. Och idén att Magdalena Andersson skulle vara synonym med vänstergir, eller kunna tänka sig att lämna bort finansdepartementet till V, är skrattretande för alla utanför Kristerssons inre krets.
Dessutom tycker marginalväljarna sämre om SD än något annat parti.
Moderaterna har tagit fram en strategi för en spelplan, valkampen förs på en helt annan. Varje taktiskt drag partiet gör placerar det just nu i en lite sämre position.
Ändå har alltså M-ledningen ändå beslutat sig för att lösningen på bekymren är att krama Åkesson ännu hårdare.
Moderaterna har tagit fram en strategi för en spelplan, valkampen förs på en helt annan. Varje taktiskt drag partiet gör placerar det just nu i en lite sämre position.
Matchen om de mest radikala högerväljarna kan M aldrig vinna. Men rollen som ansvarstagande mittenhöger som sätter landet och sakpolitiken först – tänker man lämna den till Ebba Busch?
Och så kommer det ju en dag efter att väljarna sagt sitt.
Det ser inte ut att bli någon majoritetsregering för Ulf Kristersson efter valet. Vad som däremot kommer att finnas är en möjlighet att vara med och säkra upprustningen av försvaret, utbyggnaden av kärnkraften och krafttagen mot gängen.
Om Nooshi Dadgostar är så farlig, är det då så smart att tvinga S-ledaren till ett samarbete med henne – när det pågår ett krig i närområdet och Donald Trump rumlar runt i världspolitiken?
Juli står för dörren. Några veckors semester väntar för politikerna. En chans att hämta andan och tänka om inför spurten. Ta fram en plan som matchar verkligheten.
Klarar M det? Eller ska gänget runt statsministern köra hela vägen in i kaklet med en smäll? Och Moderaterna omtöcknat vakna upp den 14 september med Bo Lundgren-siffrorna 15 procent fladdrande framför ögonen – med Jimmie Åkesson som ledare för oppositionsblocket till höger och Ebba Busch som enda borgerliga Tidöledare som skaffat sig det politiska mandat som krävs för att välja sin egen väg.
Läs mer:
Susanne Nyström: Magdalena Andersson funkar bättre på äldreboendet än på fritidsgården
Max Hjelm: Ebba Busch är Sveriges skickligaste politiker




