Ekonomiska linjediagram finns överallt: i bankappar, dagstidningar och statliga utredningar. Alltifrån statsskulden till saldot på privata sparkonton omvandlas till kurvor på väg upp eller ner. Det har satt avtryck i språket. Vi säger att inflationen sjunker, arbetslösheten stiger, bostadspriserna skjuter i höjden och börsen störtdyker. Det är över huvud taget svårt att föreställa sig förändring över tid utan att ett linjediagram dyker upp inför den inre blicken. Livet självt tycks ha toppar och dalar.
Det är lätt att ta linjediagrammen för givna, men de är varken självklara eller eviga. De har en historia.
Det första ekonomiska linjediagrammet skapades av den skotske ingenjören William Playfair, som år 1786 publicerade en ”kommersiell atlas” med diagram över handelsbalansen mellan England och andra länder. Här fixerades den grundform som eftervärlden ärvde, med tiden på en horisontell axel och det ekonomiska värdet på en vertikal. Mellan dem löpte två kurvor som representerade export och import. Framställningsformen var banbrytande. Där hans föregångare presenterat komplicerade sifferkolumner eller långrandiga redogörelser i skrift erbjöd Playfair lättfattliga ”kartor” över Englands ekonomiska landskap.
Playfair var övertygad om att hans uppfinning skulle revolutionera nationalekonomin. Ändå dröjde det nästan hundra år innan linjediagrammet fick brett genomslag bland ekonomer. Först mot 1800-talets slut ökade intresset. Därefter gick allt snabbt. Redan år 1923 kunde statistikern Carl Snyder konstatera att amerikaner blivit ”diagramgalna”, samt att trenden inte var begränsad till USA.
Utvecklingen hängde samman med framväxten av en ny yrkesgrupp: ekonomiska prognosmakare. De påstod sig kunna förutspå marknadens fluktuationer med hjälp av vetenskapliga metoder
Utvecklingen hängde samman med framväxten av en ny yrkesgrupp: ekonomiska prognosmakare. De påstod sig kunna förutspå marknadens fluktuationer med hjälp av vetenskapliga metoder, och till stöd för sina förutsägelser åberopade dessa moderna spåmän ofta diagram. Särskilt inflytelserik var Roger Babson. Han lanserade år 1911 The Babsonchart, ett linjediagram över amerikansk ekonomi som hans firma uppdaterade varje vecka i flera decennier.
Babson menade att The Babsonchart avbildade ekonomin. Samtidigt bidrog han och andra prognosmakare till att popularisera antagandet att ”ekonomin” – i singular – ens existerar. Vid sekelskiftet 1900, innan västvärlden blev diagramgalen, uppfattade få personer priser, produktion och konsumtion som aspekter av ett enhetligt nationellt system. Linjediagrammen sammanförde flera sådana företeelser och gav därmed ”ekonomin” konkret gestalt, som något att fånga i en kurva. Det som inte gick att förvandla till kurvor föll utanför den nya kategorin och betraktarens blickfång. I ett avseende är alltså ”ekonomin” en produkt av ekonomiska linjediagram.
Men linjediagrammen har också format tongivande tidsuppfattningar. Människan saknar tidssinne. Vi registrerar tidens verkningar, runt omkring oss och i spegeln, men tiden som sådan undflyr oss. För att ändå få fatt i den har vi uppfunnit ”tidsteknologier” som klockor och kalendrar. De kan framstå som neutrala verktyg för att mäta tid, men alstrar och reproducerar också specifika tidsförståelser. Klockan har, till exempel, hjälpt till att etablera föreställningen om en objektiv och för alla gemensam tid, indelad i timmar, minuter och sekunder.
Också det ekonomiska linjediagrammet är en tidsteknologi som genererar och upprätthåller särskilda tidsförståelser. Formen har knappt förändrats sedan William Playfair publicerade sin atlas. Omfångsmässigt är de flesta linjediagram fortfarande begränsade till några få decennier, vilket antyder att korta tidsskalor är särskilt relevanta. De placerar alltjämt tiden på en horisontell axel, med dåtiden till vänster, nutiden till höger och framtiden dold bortom bildens ytterkant. Därmed uppmuntrar de betraktaren att tänka på tiden som linjär och irreversibel: obönhörligen på väg framåt, bort från ett oåterkalleligt förflutet, mot en ännu obestämd morgondag.
Eftersom linjediagrammen representerar ekonomisk expansion som en uppåtgående kurva har de dessutom bidragit till att normalisera föreställningen om tillväxt som den historiska utvecklingens överordnade mål. Ty kurvan abstraherar. Den säger någonting om rörelsen riktning, men utelämnar dess materiella förutsättningar och följder.
”I det långa loppet är vi alla döda”, skrev nationalekonomen John Maynard Keynes 1923. Om vi fortsätter prioritera det korta loppet riskerar detta att bli en självuppfyllande profetia
I klimatkrisens tidevarv finns det skäl att ompröva sådana antaganden. Eftersom klimatförändringarnas orsaker och konsekvenser sträcker sig över mycket långa tidsskalor är det otillräckligt att tänka i kvartalsrapporter och konjunkturprognoser. ”I det långa loppet är vi alla döda”, skrev nationalekonomen John Maynard Keynes år 1923. Om vi fortsätter prioritera det korta loppet riskerar detta att bli en självuppfyllande profetia.
Vår framtida död upphäver dessutom inte vår historiska påverkan. Det förflutna ligger inte bara bakom oss – det lever vidare i atmosfären, i haven, i jordlagren. Den plast och betong vi producerar i dag blir till ”teknofossil”: geologiska spår som förväntas bestå i miljontals år. Likt vålnader fortsätter den rika världens ekonomiska beslut hemsöka planeten långt efter att våra fysiska kroppar förflyktigats. Historien är alltså inte avslutad bara för att den placerats till vänster i ett diagram. Dåtiden väller in över nutiden och sätter gränser för framtiden.
Därmed blir också tillväxtnormen svårare att försvara. Eftersom den uppåtgående kurvan inte bara motsvarar större rikedom, utan mer utsläpp och avfall, uppstår frågan om huruvida tillväxt verkligen utgör ett självklart mål. Det linjediagrammen porträtterar som framsteg kan, sett över längre tidsskalor, visa sig vara ackumulerad förstörelse.
I dag kommer kritiken mot det kortsiktiga, linjära och tillväxtfixerade ekonomiska tänkandet delvis från ekonomerna själva. Den ansedde nationalekonomen Nicholas Stern påstår rent av att hans kollegor är på väg att svika mänskligheten eftersom de inte tar klimatkrisen på tillräckligt allvar, trots att den i stor utsträckning orsakats av ekonomiska krafter. Hela ämnet måste således förändras, och det snabbt.
Förändringsviljan riskerar emellertid fastna i den väletablerade tidsteknologins fängelse. För även när ekonomer försöker tänka nytt fortsätter de använda linjediagram. Slutsatserna byts ut, men formen består. Diagrammen fungerar därmed som bastioner för nationalekonomins traditionella tidsförståelse.
Poängen är inte att alla linjediagram är farliga. De kan tjäna viktiga syften. Men de är inte neutrala fönster mot verkligheten, utan instrument som styr och ibland låser fast blicken. De belyser vissa saker och samband, men fördunklar ofrånkomligen andra. I över 200 år – alltsedan William Playfairs dagar – har nationalekonomer använt samma verktyg för att förstå ekonomisk förändring. Under tiden har världen själv förändrats.
Om linjediagrammet reproducerar vissa tidsförståelser är det också en produkt av en särskild historisk tid. Verktyget föddes i slutet av 1700-talet, i den industriella och franska revolutionens kölvatten. Periodens väldiga omdaningar bidrog till antagandet att västerlänningen brutit sig loss från traditionen och lämnat det förflutna bakom sig, en gång för alla. Många uttolkare var därtill övertygade om att samhället skulle fortsätta förändras för evigt, liksom att förändring var synonymt med framsteg. En optimistisk historieskrivning beskrev det västerländska samhällets utveckling från tidiga ”primitiva” stadier till högtstående civilisation. Det var en för moderniteten typisk tidsuppfattning.
Linjediagrammet och den moderna tidsuppfattningen är syskon: barn av en tid då det föreföll självklart att den historiska utvecklingen ledde bort från ett mörkt förflutet, mot en ljus och öppen framtid. Det var ett samhälle ovetandes om den fossila ekonomins fulla effekter.
Genom att placera tiden längst en horisontell axel uppmuntrar samma diagram oss att betrakta det förgångna som frånvarande och framtiden som obestämd
Genom att förvandla priser, produktion och konsumtion till en enda kurva lärde ekonomiska linjediagram människor att betrakta ”ekonomin” som enhetligt system. I dag behöver vi verktyg som bättre synliggör större samband: mellan priser, produktion och konsumtion – men också avfallen, utsläppen, kropparna och landskapen som varje kurva redan är inskriven i. Genom att placera tiden längst en horisontell axel uppmuntrar samma diagram oss att betrakta det förgångna som frånvarande och framtiden som obestämd. I dag behöver vi instrument som i stället tydliggör det förflutnas kvarvaro i nuet och nuets framtida fortlevnad.
Det ekonomiska linjediagrammets historia visar att människan uppfunnit ”ekonomin” och att tiden själv har ett förflutet, präglat av människoskapade tidsteknologier. Den insikten gör det möjligt att rucka på det till synes självklara – och omförhandla såväl ”ekonomins” omfång som tidens natur.
Läs andra av DN:s essäer, som Martin Gelins ”Det vi ser är början på en global backlash för AI-företagen”.
